Vad har du att vara ledsen över?

Vanlig kommentar för sådana som man råkar berätta att man håller på att arbeta med en depression.

Såhär brukar samtalet se ut.

-”Vad har du att vara ledsen över?”

– ”Absolut inget, jag är inte ledsen, jag har en depression”

– ”Är inte att vara deprimerad att vara ledsen?”

– ”Nja, mer att vara nedstämd, likgiltlig, att känna sig avstängd.”

– ”Avstängd”

– ”Tänk att du får en sanslös utskällning, någon står och bara vrålar dig i ansiktet och är väldigt upprörd, arg på dig och anklagar dig för saker.”

– ”Ehhh, ja?”

– ”Då känner jag ingenting, det rör mig inte i ryggen på något sätt”

– ”Ok….”

– ”Men eftersom jag kan dom sociala konversionerna så kan jag fejka att jag är berörd för att inte se ut som en sociopat”

Jag är inte ledsen, jag är ingenting, på mer plan än ett. Detta är svårt att förklara, men jag tror ännu svårare att förstå.

Men det är ju inte heller så att jag absolut aldrig känner något, ser jag en Woody Allen film så småler jag lite åt konversationerna eller när han driver med drivandet av stereotyper. Är min sambo ledsen så känner jag mig ledsen.

Men jag känner inte mig glad när jag tänker på något att göra, jag ser inte fram emot någonting, jag har ingenting jag vill göra / uppleva.

Som jag varit inne på tidigare så är mental ohälsa något som många inte förstår, och som många inte vill förstå, för så länge man blundar kan man inte heller drabbas.

Jag tycker detta är synd, jag tycker att man borde prata om det mer, det pratas om fetma, mobbing osv osv, varför kan man inte ha någon som gått igenom en depression kommer och prata på en gymnasie-skola likväl som före detta brottslingar. Man kanske kan fånga någon tidigt. För till skillnad från fysisk sjukdom så är det fortfarande inte rumsrent att söka hjälp för psykisk sjukdom/ohälsa, och detta i ett samhälle som bara fler och fler mår dåligt i.

Önskar att någon hade pratat och berättat om hur det är att t.ex. ha en depression i gymnasiet, då kanske jag mycket tidigare hade sökt hjälp, då hade jag kanske inte skrivit idag, då hade jag inte haft tomma gångar för mig själv på ica för att mitt ansikts-utryck blir obehagligt för att jag har det jobbigt för stunden.

Så plocka in någon som kan berätta på skolor, det är som med knark, ”Det där kommer ju aldrig hända mig”, men några kurvor senare kan vem som helst hamna där på fel dag, med fel händelser, med fel personer eller helt för sig själv…

Aj, jag gör mig illa

När man säger självskadebeteende så tänker nog de flesta på svartklädda 15 åriga tjejer som skär sig med rakblad.
Många tänker att det bara är för att få uppmärksamhet eller för att passa in i en sub-grupp i samhället.

Jag har haft ett självskadebeteende från och till de senaste 20 åren. Jag tillhör den stora gråzonen av män som skadar sig själv. Medan det vanligaste hos tjejer är att skära sig eller något liknande så tror man att män ger sig själva kross-skador, slår handen i vägen, slår sig själv med något.

Jag hör definitivt till denna kategori. Jag har nog varit på akuten och kostat samhället pengar 10-15 gånger för att jag har gått lite för långt i min frustration.

Vad är det då som händer och vad gör jag?

Det brukar börja med en ångest, en ångest som inte är riktad någonstans och som triggar alla flykt-mekanismer jag har i hela kroppen, men det finns ingenstans att ta vägen, ingenting att fly ifrån.

Det är då jag gör mig illa. Smärtan i en punkt ger mig något att fokusera på, och då försvinner det andra för en liten liten stund.

Första gången jag gjorde något mer än att slå handen i en vägg var när jag var 14. Jag var ensam hemma och höll på att spricka av att jag inte kunde ta vägen någonstans, kunde inte fly. Jag gick ned i garaget, tog upp kofoten, lade handen på garagebänken och började slå.
Det var så skönt, inte smärtan i sig, för den märkte jag inte över huvud taget, utan att allt det andra försvann…

När jag var färdig var handen blåröd, hade spruckit och det var en del blod, men jag hade äntligen fått en paus att kunna samla mig i. Som tur var hade jag inte slagit av något ben, utan det var bara svullet.
Jag ljög för min mor och sade att jag hade klämt handen när vi åkte till sjukhuset för att röntga och lägga om.

Nu får jag ju det här att låta som en jättebra grej, man slipper mediciner men kan hantera det ändå. Men så är inte fallet, det må vara en klyscha men det är ett tecken på att man behöver hjälp, kanske att man inte vet att det finns, man tror man är ensam med problemet och vem finns det som kan hjälpa just mig?

Det är först senare år faktiskt som jag börjat gå i terapi, min depression hade gått för långt och jag klarade inte längre att gömma mig i vardagen. Detta har varit enormt bra, jag har fått verktyg, jag har fått information och jag har möjlighet till kontinuerlig hjälp av någon som inte dömer mig, utan ser mig och så som jag är och så som jag har det.

Vi har väldigt bra tillgång till terapeuter i sverige, i princip varje vårdcentral har det eller kan ordna fram. Men även 2013 så är det lite tabu att behöva hjälp för psyket, medan man kan springa och söka hjälp för nageltrång utan problem.

Psykologi-guiden har lite bra text om självskadebeteende, det är Sveriges Psykologförbund som driver sajten så jag tror innehållet är bra även om jag inte kritiskt granskat informationen på sidan.

http://www.psykologiguiden.se/www/pages/?ID=170&sjalvskadebeteende

En början…

Terapeut – Funderar du på självmord?

Jag – Självmord har aldrig lockat mig, då missar man ju alla chanser till att få det bra i framtiden. Däremot lockar tanken på att upphöra existera.

Terapeut – Upphöra att existera?

Jag – Ja, om jag bara hade kunnat försvinna utan att människor runt omkring skulle bli ledsna och få ordna upp massa saker.

Terapeut – Hur skiljer det sig från självmord?

Jag – Självmord är en aktiv handling, en handling jag aldrig skulle ta, men däremot så känner jag ett lugn inom mig när jag tänker på att upphöra att existera.

Så kan det låta när jag är hos min terapeut.

Jag kan ju bara skriva ur min egen synvinkel, kan aldrig påstå att såhär är det, kan aldrig påstå att jag vet hur det känns, jag kan bara delge hur det är för mig.

Sedan det stod klart i min journal att jag har en depression så har saker ändrats, jag tror för vissa är det ett nederlag och jobbigt, och för vissa är det en hjälp och något positivt att få ett ord för hur man har det (för många är det också något skamligt).

Jag skäms inte för att inte allt är perfekt mentalt för mig, däremot så har jag lärt mig att man inte kan vara helt öppen med det i vardagen, för även om jag inte skäms så gör andra människor det åt mig, eller slutar prata med mig, eller undviker mig på staden. Vilket är löjligt då jag är jag som jag varit de sista 15 åren.

Psykisk ohälsa är tabu och skrämmande även idag när folk går i väggen till höger och vänster, och generellt mår mycket sämre med press i skola och på arbetsplatser och inte minst i hemmet där det ska vara välstädat, dyra bilar, dyrt hus och rätt robotgräsklippare.

Hur passar man då in som 30-årig man med självskadebeteende, självmordstankar, ångest och djup depression (står i mina papper)?

Läskigt väl, majoriteten märker inte av det.

När jag t.ex. sitter i ett möte och hela mitt inre bara vill spricka och allt jag tänker på är att jag skulle vilja slå mig själv över benet med en kofot så att jag för en liten stund bara kan fokusera på området på mitt ben där det gör ont, och kroppen och hjärnan kan få vila så syns det inte.

När alla andra skrattar och har roligt och jag ler och skrattar lite så är det ingen som ser att det inte kopplar alls i hjärnan.

När man funderar på vilka man ska bjuda till någon mat-övning när man fyller år och inser att man inte har kvar en enda vän.

Tanken initialt är väl kanske inte att detta ska bli en långlivad blogg, utan mer en diskussion med mig själv där jag bollar och vrider på fenomen som jag upptäcker hos mig själv och funderar på.

Har du några kommentarer eller tankar eller frågor så släng in en kommentar, så länge du inte säljer sex-piller så kommer jag att svara.