Att glömma sitt huvud…

Jag har tidigare skrivit om effekterna runt omkring depression. Men insåg sedan att jag glömt lite. Nämligen det faktum att man glömmer saker. Minnet är inte där det ska vara.

Från att läsa något till att ha glömt det så kan det vara tiden det tar att lyfta huvudet. Och det är inte så att det sker en gång och man skrattar lite åt det, utan gång på gång på gång.

Följa ett recept när man lagar mat är en riktig utmaning. Där faller flera saker samman som måste stämma.

1. Göra inköpslista (koncentration), jag använder en app i telefonen som jag matar in allt som jag behöver köpa i. Från att läsa ett recept så händer ofta några saker. Får inte med alla produkter som vi behöver, har jag läst listan och behöver kolla vad vi har i kylen så tappar jag ofta helt bort var jag är i listan, eventuellt måste jag kolla igen på saker som jag redan kontrollerat. Samt att jag får för mig att saker som inte står på listan ska med. (Vad skulle blomkålshuvudet vara till?)
2. Följa inköpslista i affären. Min app som jag använder är av typen att man klickar bort allt som man plockar. Dock så kan jag kryssa morot och plocka blomkålshuvudet, även jag kontrollerar flera gånger.
3. Få med sig alla varor från affären som man köpt. Även om jag köpt allt jag ska och lite som jag inte ska, så är det nästan varje gång jag handlar som jag glömmer saker i affären, fastän jag är jättenoga med att kolla efter innan jag går. Jag kan registrera att där ligger morötter, men inte att jag ska ta dom, men jag kryssar mentalt att jag har kollat efter…
4. Nu har vi kommit hem från affären, vi plockar undan varorna. Mjölken går i kylen, morötterna i frysen, köttet i skafferiet…. vänta nu, köttet i kylen och dom frysta ärtorna i skafferiet ska det ju vara.
5. Varorna är nu inpackade, då ska vi börja laga mat, vi börjar med att plocka fram det som jag handlat innan, hämtar mjölken, hämtar köttet, vad gör kattens matskål i frysen, vart fasiken är morötterna?
6. Jag har nu plockat fram allt jag behöver, insett att hälften inte finns där fastän det är avkryssat på min inhandlingslista och jag tror jag har packat upp det.
7. Kort psykbryt
8. Funderar på vad jag kan göra istället med det jag handlat. Ugnspannkaka ikväll igen?
9. Gör ugnspannkaka, glömmer dock mjölet.

Lite sådär ser en vardagssak ut för mig, och som jag förstått det inte alls ovanligt för någon som har en pågående depression.

Nu ska jag vidare och… Kommer säkert på det…

En förändring

Så var det dags, var hos min vanliga läkare för lite allmän uppföljning. Ni som har en depression vet att det kan komma lite oväntade sido-effekter av en långvarig depression. Smärta osv.

Nu var det i alla fall dags igen, och då kommer ju det eminenta självskattnings-formuläret fram. Vilket jag tycker alltid är så svårt att fylla i. Aldrig några alternativ som passar, och alternativen känns så dömande. Det känns lite förlegat, men på något sätt måste läkaren kunna få en uppfattning mellan tummen och pekfingret.

I vilket fall som helst så har jag haft ett antal bra dagar för stunden, så jag skattade mig till 25 poäng, vilket är väldigt mycket lägre än tidigare. Nöjd med detta så sade jag ”Det här börjar ju ta sig” i något för mig ovanligt försök att vara optimist, svaret jag får är ”Det är fortfarande högt”.

Bang bang, I shot you down!

Depression som blir lite längre är en svårt process, det är inget man vaknar en dag och upptäcker att, oj, nu känner jag mig som förr i tiden igen. Det är en lång process som går både bakåt och framåt. Och det är väldigt svårt att själv märka hur det går. För mig är det egentligen ingen större skillnad än för något år sedan, inte så att det märks i alla fall. Och även om självskattnings-formulär känns lite stenålder och plumpt så ger det ändå en fingervisning för mig att allt jobb och energi faktiskt börjar leda någonstans.

Depression ad-hoc

Kommer kanske beröra saker som jag nämnt tidigare i bloggen,
men allt är ju än sådan jäkla soppa ändå.

Det som kanske är tydligast är hur ensam jag har gjort mig.
Från att varit tämligen social till att vara en introvert enstöring.

Hur går en sådan förvandling till? Det är flera faktorer som
hör dit.


1.När jag försökt berätta för ”vänner” om min
depression och dom slutar prata helt med mig.


2.Det är otroligt jobbigt att hela tiden i samtal
beräkna vad korrekt bemötande är. Vad är dom sociala reglerna, hur ska jag
reagera på det som sägs nu, gör jag rätt? Ler jag eller hånler jag? Berättar
dom om sin kattunge och jag ser ut som en sociopat seriemördare?


3.Har man väl satt bollen i rullning så fortsätter
den rulla. Allt börjar lätt, några ursäkter från att hänga med. Plötsligt får
man panik-ångest bara någon eventuellt ska fråga någonting, och plötsligt
slutar alla fråga. Och då infinner sig ett lugn.

Är detta då ett problem?

Både ja och nej, på det stora hela är jag ganska nöjd med
dom 2 personer som finns i mitt liv, men jag ser ändå med avundsjuka på dom som
ska iväg till helgen, ser fram emot något, skrattar på både ut och insida.

Vad jag däremot upptäcker är ju att när jag väl träffar
någon så finns där ett behov som jag inte känner till själv att det finns. Som en
damm som behöver berätta om saker. Även om det är samma som jag berättar för
min terapeut så är det ändå en annan sak. Och där kommer punkt 1 in på listan.
Man har ett behov, men man kan inte berätta om det. För man vet inte hur folk
kommer att reagera, och mina tidigare erfarenheter är inte bra. Vilket också är
en boll i rullning, det är inte lönt, ska jag då initiera något överhuvudtaget?
Ska jag för 194:e gången i ordningen försöka blotta mig för att åter igen få
ett hårt slag i magen?

Jag har alltid haft inställningen att jag ska försöka vara
ärlig med min situation, men vad ska man då göra när risken är att dom som man
pratar med bara kommer tycka att det är obehagligt, tycka att man är konstig,
tycka att man är ett missfoster, freak, något som symboliserar det man är mest
rädd för i samhället, psykisk ohälsa. Är detta det jag vill vara, ett ansikte
för psykisk ohälsa, som en affisch?

Är alternativet bättre, att inte säga något och vara fast i
en ständig grimas utan känslor? Nu måste man ju ändå följa spelreglerna när man
är ärlig, men fasaden behöver inte vara lika polerad, och skillnaden i energi
är oerhörd.

Hur vet jag då detta, hur många personer finns det som jag
kan vara ärlig med? Hur många kan jag säga till att idag har jag bara tänkt på
hur avslappnande tanken på att dö är. Svaret är tyvärr i princip ingen. Min
sambo är uteslutet, även om hon vet att jag inte mår bra så vill jag inte att
hon ska veta sådant, jag vill inte att hon ska ha en oro över att hon ska hitta
mig död en dag, vilket hon kanske gör, men inte på grund av detta. Som jag
skrivit tidigare så är ju känslan inte att jag vill ta mitt liv utan lugnet i
tanken på att upphöra att existera.

På min arbetsplats har jag varit ärlig fullt ut med mina
chefer, men inte med mina arbetskollegor. Mina chefer var förstående, fastän
dom kom med sedvanliga glada tillrop som ”Men du har det väl ganska bra”. Sedan
är ju såklart funderingen hur man planerar resurser med någon som har
självmordstankar (så tolkade min läkare det, inte mina ord).

Det värsta mitt i allt är att man har bra dagar, när man har
en bra dag när man drivit sitt liv på ett destruktivt sätt under lång tid så
får i alla fall jag ofta panik. En bra dag, jag måste påverka mitt liv till det
bättre.

Dagarna i livet är i olika kategorier. Dagarna då man är en
boll, enda lugnet är tanken på att upphöra att existera. Kroppen är som en
fiolsträng och allt händer samtidigt och alla tankar man någonsin tänkt är i
huvudet samtidigt. Man har dagarna som är hanterbara, saker rullar på, man åker
med o flowet. Man mår inte dåligt, inte bra, man ler när man tror man ska le,
man nickar medhållande när man ska göra det. När man är ensam så är man det.
Dock så uppskattar man kanske lättare trevliga situationer. Till sist har vi
bra dagar, dom är värst, men kan också vara bra. Värst är att som jag skrev
ovan så inser man ibland hur dåligt man mår normalt och får lite livspanik. Men
om man orkar bege sig ut bland lite bekanta (säger inte vänner då jag typ har
2), så kan man få bra utdelning av detta. Dock så får jag typ prygla mig för
att detta ska hända tyvärr.

Men jag börjar bli duktigare på det.

Det är inte utan att man märker av en del bieffekter under tiden
som min depression har pågått…

Att jobba med sin depression

Detta kommer absolut inte bli någon form av självhjälps-guide. Snarare en liten sammanfattning över hur mitt läge är och hur jag arbetar framåt för att bli en ”lycklig” och ”normal” medborgare.

Ett problem när man haft en depression en längre tid är att transmittorsubstanserna i hjärnan kan hamna i obalans, detta kan vid längre tid medföra att celler som ska ha kontakt inte längre har kontakt och medföra celldöd (ni ska få en länk senare).

Ett steg för att börja återhämta sig är att på något sätt få transmittor-substanserna i balans igen, detta finns det kemisk hjälp för naturligtvis. Är man villig att göra en jobbigare process så kan man försöka göra detta utan kemiska tillsatser. Jag har valt att gå på alternativ 2 då jag hört mycket dåligt om kemiska tillsatser (dock gamla meriter, nya medel nu)

Vad har jag aktivt gjort för att komma framåt? Har det hjälpt?

För att komma framåt har jag först och främst fått brottas med sådant som jag under så lång tid flytt från. Detta var en lång process där jag helt enkelt fick utmana mig att göra svåra saker som t.ex. prata med folk och ta en fika med någon. Kanske låter lätt, men för mig tog det tid, antal inställda fikor med dåliga undanflykter var otaliga.

Till slut har jag kommit till det läget att jag nu gör saker som för några år sedan hade fått mig att ligga och skaka i ett hörn. Allt från att träffa ”vänner” till att gå ut med jobbet.

Har detta gjort att jag inte har depression längre?

Absolut inte, det är ett symptom som är borta. Vad vi vill ha ut från det här är känslan av något som påminner om glädje, något som hjärnan ska känna igen och koppla till något positivt. Så att jag kan tänka, idag ska jag spela biljard med några kompisar, och inte kräkas utan le istället.

Hur går det då?

Jag kräks nästan och får panik-ångest vid varje tillfälle. Och minsta lilla bakslag på allmän-tillståndet som kommer gör att jag hamnar 10 år tillbaka i tiden, för att sedan åter igen jobba mig till stadiet då jag kan genomföra saker, men kräkas i processen.

Däremot så tror jag på processen och kan man undvika psykofarmaka så tror jag att man kommer ha en bättre grund att stå på senare.

Det jag håller på med är ju ännu bara ett trappsteg i hela processen, men jag hoppas att jag så småningom kommer stå på trappan högst upp. Och jag får vara öppen med mig själv och säga att jag kanske inte når till ett nirvana som man fantiserar om där man har ett konstant leende, för även om instagram och facebook säger mig att folk inte gör annat än hänger på restaurang, reser, köper inredning eller lyxfikar, så förstår ju även jag att så inte är fallet.

Här kommer man in på en liten urspårning, undrar hur illa folk far av facebook och instagram. Hålla upp en utsida som ska imponera på folk hela tiden, varje vaken del av dygnet så måste man gestalta en blankpolerad fasad med välartade barn, fint hus och en dyr bil på uppfarten, för annars händer kommer ju alla att avsky mig.

Här vinner jag då jag ju nästan är en eremit. Vad andra tycker om mig och mitt leverne spelar ingen roll (ändå ingen som kan vara så hård som jag är mot mig).

Hur ska jag komma till nästa trappsteg då? Nu kan jag genomföra saker utan att må allt för dåligt av det och nu ska jag försöka komma på något som jag tycker/tyckte var roligt och göra detta. Låter också som en enkel uppgift, dom flesta skulle tänka, oj, har doktorn sagt att jag ska göra något roligt, var ska jag börja?

Jag har ingen aning om vad som är roligt. Inte den blekaste. Jag tänker på olika aktiviteter man skulle kunna tänka sig att prova, men känner mest ”jaha?”. Så nu för att komma framåt ska jag komma på något som jag tror att jag egentligen skulle uppskatta och göra detta. Dessvärre har jag funderat på detta i 2 månader nu, kommer ingenstans.

Detta är oerhört stressande, vad gör man här och man inte kan komma på en enda liten sak man skulle kunna göra för att känna sig glad?

Det är ju inte så att jag aldrig känner någonting, jag är inte en maskin, jag kan uppskatta event under utförande, men direkt när dom är slut så är det ”jaha?”.

Så där står jag idag, jobbar mig sakta framåt för att få en riktigt stadig trappa att stå på senare i livet. Ett liv som har en gladare mig, som ser fram emot någonting och inte bara far viljelöst runt i livet, studsande från ena kanten mot nästa kant.

Någon tycker inte om mig…

Som så många andra med depression så tycker jag verkligen inte om mig själv.

Jag skulle inte säga att jag har dålig självkänsla eller självförtroende, jag är ganska framgångsrik på det jag gör, och duktig i många andra områden. Men jag tycker genuint inte om mig själv, och har inga sympatier med varför någon överhuvudtaget skulle göra så.

Ingenting jag gör är någonsin bra, och jag är ingen perfektionist överhuvudtaget, det är bara självförakt.

Gör jag något på jobbet som ingen annan hade kunnat göra, så är det ändå för dåligt, även om det är 5-6 st runt omkring som är helt lyriska så känner jag mig ändå misslyckad och som om jag svikit mig själv, för det hade kunnat vara bättre.

Därför måste man straffa sig själv. Därför måste man jobba 130-140%, för uppenbarligen så måste jag jobba hårdare för att bli så bra jag kan bli.

Här kommer lite utav en paradox in i bilden, jag vet på ett mentalt plan att det blir inte bättre, jag vet att jag inte plötsligt kommer att nöja mig, jag vet att jag egentligen är duktig på mycket.
Tyvärr så är ju den delen av hjärnan inte så högljudd när det stora monstret som stampar på mig går förbi. Den gömmer sig försiktigt och kikar runt hörnet och hoppas att ingen ser den, och tyvärr är den jätteduktig på detta.

Min terapeut har sagt till mig ”gå till jobbet och ge 80% och var nöjd med det, det är ingen som kräver mer, ge dig själv i alla fall 20%”. Det är klart ingen på jobbet kräver mer, dom ser ju inte som jag att jag bara levererar 10% av vad jag borde kunna göra, som den lata odugliga mask jag är. Detta måste ju kompenseras genom att konstant ligga på 140%, speciellt eftersom jag inte klarar av att jobba 100% arbetstid på grund av stressrelaterade åkommor.

Vad ska man då göra?

Folk kommer med glada tillrop

”Men du är ju duktig”
”Men du får ju ta det lite lugnt”
”Det där blir bättre snart”
”Sådär har jag också känt ibland”

Jag lever inte i någon villfarelse att jag är unik på något sätt. Tittar man runt på nätet, där folk vågar prata om att man inte mår bra, så ser man att det finns jättemånga som mår som mig.

Men det gör allvarligt talat inte saken bättre, jag har sparkat på mig själv fysiskt och psykiskt i snart 15 år.

Jag vet hur det går till i teorin, se dom små stegen framåt, våga misslyckas, våga acceptera mig, våga tycka att jag gör något bra. Ta till mig det som människor säger runt omkring för att underlätta att jag själv även ska kunna säga det till mig. Jag ska inte be om ursäkt för mig själv med utgångspunkten att jag inte är värd att talas med, umgås med. Tänka att det finns faktiskt människor som tycker jag är helt ok som mig själv.

Men skillnaden är att jag hinner inte lägga maten på tallriken innan jag är besviken på mig själv och vill slänga maten.

Jag hinner inte sätta sista biten tapet på väggen innan jag blir en liten, liten hulkande boll i ett hörn.

Det automatiserade tänkandet, det som slipats så under lång, lång tid är det som är boven. Och det krävs så mycket, mycket kraft och vilja för att peta det minsta lilla på den, så mycket att man måste ha en väldigt, väldigt bra dag för att ens inse att det händer…

Jag ska kunna köpa mig något som är onödigt bara för att det är skoj och jag är värd det. Jag ska inte behöva ha ångest för att jag investerat i mig själv i något för nöjes skull, för att det istället kunde gått till att göra någon annan glad. Någon som förtjänar det mer än jag…

Jag måste sluta be om ursäkt till andra för att jag finns.

Lite lästips

Träffade för ett tag sedan en person som jag kunde vara ärlig med. Ni som kommer hit vet hur ovanligt detta är.

Hen gav mig lite lästips, och där finns känslan jag försöker förmedla.

Bloggen heter hyperbole and a half och är riktigt träffsäker

http://hyperboleandahalf.blogspot.se/2013/05/depression-part-two.html

http://hyperboleandahalf.blogspot.se/2011/10/adventures-in-depression.html

Där är två postningar som är läsvärda. Märkligt hur likt olika människor upplever saker.

T.ex. Det som jag skrivit tidigare om, inte att vilja dö, utan att upphöra att existera.

Finns även som bok (böcker)