Besvikelse…

I mitt i övriga tämliga cyniska liv, så har jag ändå en önskan att se livet positivt. Nu anser ju jag att det som folk kallar cyniskt, kallar jag realistiskt, men det är ett helt annat blogg-inlägg.

För ett tag sedan råkade jag ut för något som blev en enorm personlig besvikelse för mig, lite till den grad att det påverkar livsbeslut till stor del. Men någonstans mitt i alltihop så tänkte jag, ”såhär hade jag inte känt för 1-2 år sedan”.

Och det är sant, för något år sedan så hade jag bara vänt mig om. Kanske blivit arg. Många, inklusive mig som är deprimerade har svårt att känna glädje, men en kort väg till ilskan.

Men jag kände besvikelse, och besvikelse innebär att jag någonstans långt in hade hoppats på något, förväntat mig något.

Det är något som jag inte känt på närmare 10 år.

Så i det här fallet så får jag välja att bara skjuta det andra åt sidan, och inse vilket hästjobb man gör, hur lång tid det tar, tid och energi som man inte kan mäta resultaten av. Fast här är ett resultat, och det är åt rätt håll.

Jag vet aldrig om jag kommer se fram emot något med förväntan igen i mitt liv, men jag önskar att jag inte kommer streta emot som en vildkatt mot allting, få uppleva saker, och uppskatta sakerna medan de händer.