I Think I’m going crazy

I think I’m going crazy I’m losing my mind ‘cos the logic of the story is impossible to find – Clawfinger, Crazy

Ibland så tanker jag på hur jag påverkas av det jag gör och ser. Jag har märkt att när jag har en sämre period så lyssnar jag på betydligt aggressivare musik. Låter den arga känslan komma och rinna över mig.

Jag känner mig aldrig ledsen, jag blir arg, frustrerad, och utan att veta varför så lyssnar jag på arg musik.

Jag tror inte att våldsfilm skapar våldsamma människor, inte utan underlag. Däremot så tror jag att det kan vara ett utlopp för frustration och ilska. Är jag riktigt arg och frustrerad i min depression så känner jag mig lugnare efter 2-3 låtar, känns som om ilskan har runnit av mig lite.

Hur ska man förhålla sig i situationen, i depressionen? Ska man göra det som råkar kännas bra för stunden, eller är det en hal bana utför?

Om det känns bättre att lyssna på aggressiv musik ena dagen och gör illa sig själv nästa dag, är det då någon risk att man plötsligt sitter och funderar på att ta sitt liv, och utan att veta om det så har man sakta jobbat sig närmare och närmare det sista steget?

Det känns som om det är en smal stig som man vandrar på och man måste jobba för att inte ta den enkla vägen som första alternativ, men man orkar inte alltid kämpa, ibland måste man bara få slappna av så gott det går.

Jag har nog mer under de här åren än någonsin insett vikten av att välja sina strider. När man har ork och kan få ett positivt utfall av kampen, eller när det bara är menlöst för att man kommer att förlora ändå.

Jag kämpar fortfarande varje dag för att komma till en framtid där jag inte ser på mig själv med avsky. En dag när jag känner glädje inför att vakna, inför dagen framför mig, inför livet framför mig. Inte att vakna och känna mig besviken för att jag vaknade även idag, och sedan börjar kämpa.