Då var man där igen…

Vad ska man säga. Man bygger bygger upp, och man river river ned…

Längesedan jag skrev, avbröt mitt i min självförakts-dagbok. Fick inte ihop den. Långsamt gick det framåt, framåt, framåt. Under sommaren var jag nästan en vanlig människa med ambitioner och drömmer. Nytt jobb, ny bil, vänner, altan, grill. Sedan vände det. Stresskräks, blir irriterad av människor, arbetslös…

Det är lustigt med livet ibland.

Det har inte hänt något särskilt egentligen. Bara jag. Samtidigt vill jag inte koppla ihop mig själv med att må såhär, det är en sjukdom inte jag. Men det är svårt att inte göra det, hur man än vänder och vrider på det så är det ju jag som är här och jag som mår såhär.

Dagdrömmarna finns inte längre. När jag är tyst och tittar ut genom fönstret så har jag stängt av. Som om man är en dator som går i vänteläge. Väntar på någon form av input att reagera på.

Det är svårt att förklara.

Jag kan inte åka och handla för jag blir så stressad att jag bara vill implodera.
När jag lagar mat så stänger jag ned, vilket gör att maten blir förstörd.

Mat är ändå onödigt för jag blir inte hungrig. Har antagligen med att göra att jag inte sover mer än 2 timmar per natt.

Det är inte så konstigt att man använder sömn-depravering som tortyr-metod. Ingenting fungerar.Ingenting fungerar…