Utbränd på livet…

Det är väldigt sällan som man läser om någon som är utbränd av livet, det förutsätts alltid att det är jobbet och karriären som man blir utbränd av. Man får uppmaningar om att byta arbetsplats, yrke osv. Men vad gör man när det är livet som bränner ut den. Dom saker man inte kan byta bort. Sjuka familjemedlemmar, egen sjukdom och allt annat som kan hända. När det blir för mycket för huvudet och man helt enkelt inte orkar längre. Vad ska man göra då? Kan man sjukskriva sig från livet och sig själv i några månader för att sedan livs-träna 2 timmar om dagen?

Med dagens samhälle tycker jag det är konstigt att det inte pratas med om att bli utbränd på livet med barnskjuts, rena rutor, klippt gräsmatta, karriär, hemmalagad mat, träning osv. Vi bygger och själva eldar på ett samhälle där vi bränner våra ljus i mer ändar än två, för att man ska vara duktig och dela med sig av det på facebook och andra sociala medier, för att i alla fall visa utåt att man har ett lika lyckat liv som alla andra ger sig sken av på internet. Vem vet, dom kanske bara har ett putsat hörn i huset som dom håller rent från silverfiskar för att kunna ta bilder på.

Personligen har jag turen att inte bry mig så mycket om det där. Jag struntar helt i märke på bilen så länge den funkar. Jag struntar fullkomligt i om mina tröjor kostar 200:- eller 2000:-.

Sedan är alla olika rustade för olika situationer i livet. I mitt fall så var det en sjuk familjemedlem som långsamt, långsamt tuggade ned alla mina murar och sedan slog mig hårt i solar plexus. Huruvida jag är ”klen” eller ”känslig” har jag ingen aning om. Det är min verklighet och mina känslor som har lett till där jag är idag.

Vad ska man göra nu då? Hur tar man sig vidare? Ska man fly? Finns det något som man kan förändra? Eller får man bara sitta igenom de här åren tills det är över och man kan börja leva igen? Det sista känns inte som ett alternativ. Jag har suttit igenom dom sista 5-6 åren av mitt liv. Autopilot hela vägen. Från 5 på morgonen till 00 på natten. Varje dag året runt. Att slösa bort mer liv är inte ett alternativ. Och där kommer problemet. Om man inte kan påverka situationen, och inte accepterar den, hur ska man då göra för att inte vara i en fallande spiral av ångest och depression? Jag vet inte, tror inte det finns något recept. Just nu har jag lagt i friläge och rullar så långt jag kan för att spara på bränslet inför nästa uppförsbacke. Förhoppningsvis kan jag underhålls-gasa lite på vägen så att jag inte tappar allt för mycket fart på vägen.

Det får ta tid, och det får vara ok. Det försöker jag intala mig själv hela dagarna.