Bromsa i utförsbacken

Efter ett bra år så satte det fart utför för några veckor sedan. Jag kan ju inte påstå att det finns någon speciell anledning som jag kan härleda till utan det var nog bara dags känns det som.

Hela förloppet har gått fort, från pigg och glad till en ängslig paranoid hög. En del av mig tycker att det är intressant att iaktta mig själv, en annan del av mig är livrädd. Livrädd att 10 år till ska gå, livrädd att ännu längre tid ska gå.

Hur ska jag lyckas bromsa? Det är en fin balansgång. Dels hålla mig aktiv, fortsätta göra saker, men inte köra slut på mig själv. Acceptera situation i stunden, men inte acceptera den långsiktigt. Det är för att om jag blir för arg på situationen just nu så kommer jag inte framåt. Jag får acceptera att jag är i en svacka nu. Det är ok nu, men inte imorgon.
För jag vill inte lägga fokuset på var jag inte vill vara, utan fokus ska ju ligga på att bli glad, och i längre loppet lycklig om det är ett tillstånd som faktiskt existerar.

Det är samma med mycket i livet. Man ska till något, inte bort från något. Till ett nytt jobb, inte bort från det gamla. Man ska flytta till en ny stad, inte bort från den gamla.

Inställningen med sådana små nyanser har jag lärt mig är viktigare än bara en floskel i en självhjälpstidning.

Skam och känslor hos kvinnor och män

Det här med skam över att må dåligt är sorgligt. Jag chattade med en vän till mig och frågade hur hennes julafton hade varit. Hon hade mått dåligt för att hon hade sådan skam att hon var olycklig, och skulle sitta med ett leende hela kvällen.
Detta gjorde så oerhört ont i mitt hjärta, kändes verkligen som en kniv rakt in. Både för hennes skull, och för att jag själv suttit där så många gånger, fester, kalas, bröllop. Fånigt leende på läpparna, eventuellt har jag försvunnit några timmar och hoppats på att ingen märker det. Ett internt krig som pågår och man hoppas bara på ett slut.

Det gör ont att även jag som är väldigt öppen med hur jag mår från och till, känner en skam. Jag hade inte känt en skam över ett brutet ben.

Reflekterade lite över det här med kvinnor och män och mående. Jag är som sagt tämligen öppen med hur jag mår. Frågar någon som verkligen undrar och inte bara retoriskt, så får dom ett svar. Sedan får man se hur dom reagerar. Självklart, märker jag innan att det är någon som inte klarar av ett rakt svar, så svarar jag retoriskt. Men det är fortfarande varje gång med lite av en klump i magen, för den vanligaste reaktionen är ju tyvärr en dörr i ansiktet.
Men åter till ämnet. Har ju märkt vid det här laget att det är lättare kontakt med kvinnor och jag har funderat lite på varför det är så. Jag tror inte det finns något givet svar, men några tankar har jag.

  1. Det är mer accepterat för tjejer att må dåligt, mer tabu för killar. Jag tror inte det är färre killar som mår dåligt, bara större mörkertal.
  2. Jag är kille, det kanske är lättare att öppna sig för motsatt kön för de flesta. Kille-Kille kanske blir någon konstig konkurrens-situation?

Jag försöker alltid vara öppen, för jag tänker att om jag stöter på någon annan som mår dåligt så kanske dom också vågar öppna sig lite, och jag tror dom flesta, även om dom går i terapi, behöver få hur dom mår av sitt bröst med jämna mellanrum, och inte bara till sin respektive. Ibland kanske till och med en främling kan hjälpa till, eller den där personen som är lite i perifirin som man inte alltid tänker på.

Jävla ångest-träsk

Vad ska man säga, ytterligare en dag har gått, en dag av ytligt liggande ångest och oro. Ångest för allt och inget. Oro för allt och inget. Bara en känsla som är där, en klump i magen som inte försvinner.

Lite känslan som när man fått reda på att någon dött. Man kan inte riktigt fånga det, det bara är där och man förstår inte riktigt vad det är för något som pågår. Allt och ingenting…

Men jag vet i alla fall att jag har kommit upp ur träsket innan. Jag vet att jag i alla fall kan få upp den ena foten på fast mark. Och det är en oerhörd trygghet. Det är en livboj. Dock så gör det ont när jag tänker på alla som inte har den där livbojen utan som står där i träsket och inte kommer någonvart, utan bara trampar och trampar, och sitter eventuellt bara ännu mera fast.

Jag skulle på något sätt vilja använda min erfarenhet till något bra.

Tankarna om att se över intresset att tillsammans med t.ex. kuratorer prata på skolor, nå ungdomar och kanske hjälpa dom att söka hjälp i tid, eller bara inse att det är ok.

I övrigt så önskar jag alla en God Jul

Då var tiden kommen åter igen

Tänkte jag skulle skriva medan jag fortfarande är mitt i det, som en del i min process.

Under en tid nu så har det kommit smygande, jag har vetat om det och jag har försökt med allt jag kan, men det har inte gått. Ängsligare, oroligare, lite paranoid och alla känslor utanpå kroppen.

Och ikväll var det dags, ihop i en boll, händerna skakar, ingen precision, arg, ledsen, rädd. Allt på en gång. Jag vill kramas och slåss samtidigt.

Jag bli ledsen att det är såhär, men det är den längsta perioden hittills som jag har mått bra på flera år.

Finns det några anledningar? Det är jul, det är lite tufft i hemmet för stunden, det är mörkt. Frågan är ju dock om det spelar någon roll, eller om helt enkelt min tid var kommen helt enkelt.

Jag har tänkt mycket på min far den sista tiden. En annan deprimerad man. Min far var inte där, fast han satt där.

Det är en stor rädsla, att bli min far. Han var inte elak, han mådde bara inte bra. Rädslan gör mig medveten, medvetenhet är en säkerhet, men jag  känner ändå hur likgiltigheten kommer sakta krypande, och den jag vill vara sakta försvinner.
Och den frustrationen som detta skapar får mig att vilja kräkas av ångest.

Hjärnan snurrar i 190km/h, men ändå inte en ända tanke, man får lust att bara vilja trycka på bromsen, men det verkar som bromsarna är slut.

Käkarna värker av kraften som pressar dom samman.

Jag är arg, jag vill bara ta datorn och slänga den i väggen, men lite självbehärskning får mig att inte göra det, mobilen ligger redan där, och det gjorde ingen nytta.

Jag vet inte ens vad jag är arg på, eller om det är rädsla som slår över. Men vad är jag rädd för, kanske är ängslan som slagit över till rädsla, men varför är jag ängslig?

Skärmen är suddig för tårarna i mina ögon.

Jag känner att jag är på väg bort igen…

Lite annorlunda inlägg, lite mindre redigerat, lite närmare och framförallt mitt i det…

God Jul…

Ett år senare

Helt plötsligt har det gått ett år till.

Är livet numera enhörningar, rosdoft och glittrande ögon?
Absolut inte. Det är fortfarande en kamp varje dag. Medicinering har underlättat lite, men medicin är ju aldrig en lösning, bara en hjälp på vägen. Att börja äta tabletter och sedan luta sig tillbaka och tro att man slipper jobba tror jag fungerar för väldigt få.

Nej, dagarna är fortfarande en kamp, men en lite lättare sådan. Kamp att inte falla in i gamla mönster, där man nästan i varje ord och handling får tänka sig för. Det ska man ju göra ändå förvisso, men lite extra.

En kamp att bygga upp vad jag tror jag vill att mitt liv ska vara. Försöka hitta en bas att stå på. Några som jag vågar lite på att kalla vänner. Det är lite svårt, för när jag hittar någon som jag känner att jag vågar lite på så släpps lite av en klump i magen och jag släpper allt till 200%, det finns ett uppdämt behov av intimitet som jag vet kan skrämmas.
Något som jag länge förnekat, men nu  när jag mår bättre så märker jag av behovet mer och mer. Det ger också lite skuldkänslor, känner mig självisk. Dessa personerna ber ju inte att få 100% känslor över sig helt utan förvarning. Det är ju inte normalt förfarande. Det blir en ond cirkel. Hittar en person jag tror jag kan inkludera i mitt liv, men jag överväger inte alltid om personen är redo att bli inkluderad, och framförallt inte i den takt jag sätter. Det får bli något att jobba på under 2016.

Jag är fortfarande lite naiv som tror att folk inte är rädda för mental ohälsa, men faktum är att många är det. Ibland funderar jag på om man skulle erbjuda sig att åka runt till skolor och prata om mental ohälsa, försöka på något sätt få bort den lite okända känslan på det. Det är så onödigt att låta någon annan slösa 10-12 år av sitt liv som jag har gjort. Det är tid man aldrig får tillbaka. Jag kan ju inte påstå att det är lätt att ändra på, men det kan vara lite lättare med hjälp.

Jag har lite tagit en paus under 2015. Bara försökt hålla ångan uppe. Till 2016 vill jag komma vidare med mig själv. Jag har börjat sniffa lite på att vara en gladare person, och det är något som jag kommer fortsätta att jaga.

God Jul och Gått Nytt År!
/Herr Grå