Upp och ner, ner och upp…

Nu var det några dagar sedan jag skrev förra gången igen. Jag har inte gått under. Inte än.

Faktum är att jag har lyckats hämta mig från den djupa dipp som var nu. Och den var djuup. Jag gjorde illa mig själv, fysiskt och psykiskt, jag gjorde illa andra.

Dagen efter nyårsafton nådde jag botten. Jag gjorde illa mig själv, jag gjorde illa en vän som verkligen ställer upp. Jag ångest-kräktes. Jag satt och grät med ångest i ett hörn, utan någon som helst ambition på att ta mig upp.

2 veckor senare är jag glad. Det är nu jag reflekterar över hur mycket jobb jag har lagt ned dom sista 8 åren som jag gått i terapi, det är nu som jag känner av att jag är så glad att jag inte gav upp alla dom där gångerna, dagarna, månaderna som jag kände att det är inte lönt, jag är för trasig… jag är ett måndagsexemplar, dead on arrival, lämna tillbaka i butiken för att få en ny…

Jag kanske inte är så mycket måndagsexemplar ändå.

Jag har lagt så mycket tid på att komma dit jag är, så mycket energi. Och kommer fortsätta att få lägga det. Så är det bara.

Så nu funderar jag på hur jag kan använda mina erfarenheter på bästa sätt. Föreläsningar på skolor om att det inte är något att skämmas för att må dåligt är lite i rullning. Funderar på om man kan bli stödperson på något sätt kanske, någon att nå ut till när inte någon kurator eller någon annan som förstår finns tillgänglig…

Vad tror ni, vad saknas?

 

En dag i taget

Idag har varit en dag där jag ständigt balanserat på gränsen till vad som är hanterbart.

Jag har fått ta alla krafterna som jag inte har för att aldrig tippa vågen över till den mörka sidan.

Att en hel dag känna att en ångestattack som är riktigt stor ligger så nära att man känner den småstarta hela tiden. Men det kommer aldrig igång. Jag borde kanske vara nöjd, men jag känner att jag kommer inte klara hela kvällen. Det kommer att hända, frågan är bara när och hur fult det kommer att bli. Såren i mitt ansikte från förra gången har börjat läka, min hand är bara blå numera.

Skammen som följer..

Dags igen

Livet tog sig lite oväntade ändringar under nyårs-helgen. Det visade sig att bli ganska tufft.

Ångestmonstret vaknade i mitt bröst. Jag klöste mitt ansikte, jag slog mig själv, bara för att en liten, liten stund slippa kännas ångesten.

Den här gången så har det dock funnits en skillnad. Jag har haft starkare uppbackning än någonsin i form av två fantastiska vänner som har ställt upp så mycket mer än man kan begära. Där kommer man dock in på den lite tråkigare aspekten.

Jag vill inte utsätta mina vänner för detta. Jag råkade vara i telefon med en av dom när min ena ångest-attack satte in, hon sade genast åt mig att ta mig över till henne. När jag kom fram möttes jag av någon som var så rädd, hon hade ringt 1177, hon hade kontaktat vänner, och hon var livrädd. Hennes ansiktsuttryck har satt en evig skåra i mitt hjärta och i hennes. Och även den andra hade mardrömmar natten efter.

Man är inte ensam, det drabbar inte bara mig själv. Även om man tror man är ensam så finns det nästan alltid någon som bryr sig. Och dom kan man skada ofantligt mycket.

Nu finns den ständiga rädslan, och skammen inför mig själv som kommer när jag gjort något sådant här.

Nu är oron stark i mitt bröst, men jag försöker ändå fokusera och samla kraften för att rita mig en plan för att hindra det att hända igen för stunden.

Problemet är ju att när man ligger på knä så har man inte energin att ta tag i de små signalerna som jag normalt arbetar med på dagarna för att inte hamna där. Allt går ofiltrerat genom mig. Naken står jag där.

Nu ser min plan ut enligt följande för att hamna på fötter igen.

  1. Mat, jag måste komma ihåg att äta då matlusten är borta, även dricka
  2. Sömn, oron i kroppen gör att jag har svårt att sova. Detta har jag haft innan också och är jättesvårt att komma rätt med när man är i detta skedet. Det får bli att försöka att inte dricka något kaffe, mindfullness-övningar för att gå ned i varv, samt hitta en riktigt tråkig ljudbok att lyssna på.
  3. Kontakt med kurator, inväntar tid.
  4. Vara aktiv och lyssna på dom små signalerna, nackdelen är att det tar mycket kraft som drabbar alla andra punkter. Så det får jag ta efter vad jag kan avvara i energi-väg.

Så nu vill jag framåt igen, jag vill visa för dom som ställt upp att ärren dom fick inte var förgäves.

Och jag vill säga tack till er. Tack från botten av mitt hjärta. Detta bröts efter en dag istället för efter en vecka med oräkneliga skador, och det är er förtjänst.

Tack

Han skulle egentligen inte ha alkohol hemma…

Här är en novell som jag skrev en gång i tiden, tycker att den passar ganska bra här på något sätt.

Han skulle egentligen inte ha alkohol hemma…

Han skulle egentligen inte ha alkohol hemma. Och normalt fanns det inte en droppe i huset, men en gåva är en gåva. Nu var den ändå snart slut, halva flaskan kvar. Om han avslutade flaskan ikväll så behövde han inte tänka på att den fanns där senare. Det är nog för det bästa.

Han slog upp ett glas. Det var en 10 år gammal japansk whiskey. En variant som går många förbi, men som han kände alltför väl. Han hade egentligen inga problem med alkohol, det var mer rädslan för att få det. Hitta något nytt som kunde hjälpa honom att fly verkligheten ett litet tag till. Han hade lärt sig att allt går att missbruka. Droger, jobbet, datorn, hjärnan är snabb på att hitta de saker som underlättar vardagen.

Han smakade på innehållet i glaset, den varma känslan spred sig i kroppen, det var en kraftig smak utan någon eftersmak som vissa kunde ha. Han tittade på innehållet i glaset och hällde raskt i sig det som var kvar i glaset.

Hur hamnar man här när man bara är 30 år?

Han hade mått dåligt så länge han kunde minnas. Ett djupt rotat flyktbeteende som hittills sett till att han missat det mesta av livet. Gjort honom till en åskådare. På pappret gick livet ganska bra. Hus, bil, jobb med bra inkomst, sambo, allt fanns där, men ändå så vaknade han varje morgon med kramp i käkarna och en klump i magen för att ännu än dag ligger framför honom. Varje moment i vardagen är en kamp. Sätta sig i bilen, starta datorn, gå på fika-paus, ta lunch, åka hemåt, handla mat för att inse att det snart är morgon igen.

Han slog upp nästa glas, luktade på det.

Det hade varit enklare när han var ung, då blev han fortfarande arg, även om det var att han blev arg på sig själv, så var det fortfarande en känsla, inte bra grått brus som händer medan han åldrades. Han mindes när han var 15 och allt och ingenting kändes extra jobbigt. Han hade gått ned till garaget, och i frustration lagt handen på bänken och sedan tagit en hammare och börjat slå. När han slutade var handen blå-svart och så svullen att huden sprack som en wienerkorv som kokats för länge.

Officiellt så hade han klämt handen, men det han kom ihåg från detta var lugnet som infann sig när smärtan tog all fokus. Efter det så har han konstans sökt efter känslan av lugn och den tillfredställelse det gav honom.

Det var inte så att han går runt och tänker på något speciellt, utan mer att hjärnan konstant genererar oros-känslor.

Under åren har han haft flera olika sätt att uppnå lugnet, några mer lyckade än andra. Några av de mindre lyckade har varit att skada sig själv, alkohol, jobb.

Känslan av att åter igen ha ljugit om att inte ha gjort något, som han känner att han måste göra har varje gång tagit oerhört på krafterna. Att hitta på en ursäkt hur man kunde hugga sig med en yxa i låret, varför det är en grop i väggen, eller att han inte jobbade vid datorn, han kollade ju bara på gulliga kattungar.

Hur fan kunde det bli såhär?

Han svepte det andra glaset också och hällde raskt upp ett nytt. 5-6 glas till, sedan skulle den vara tom och den skulle sluta håna honom.

Han var alltid avundsjuk på sina bekanta som pratade om vad dom skulle göra med engagemang i rösten. Det var inte så att han aldrig gjorde något, det var mer det att han var likgiltig inför det. Enskilda moment kunde såklart vara kul, men han kunde inte känna någon känsla innan han gjorde det.

Ett bra exempel är semestern, alla pratar om vart dom ska när, hur det ska bli och vad dom ska göra. Men dom pratar även om allt som måste göras innan, pengar som ska växlas, alla flyg som ska bytas och passas. En blandning av gott och ont. Han kände ingenting. Packade det han skulle ha med sig, åkte dit han skulle på utsatt tid, gjorde det man skulle göra och åkte hem. Och det frustrerande är att han skulle vilja uppleva det där som dom flesta andra gjorde, uppladdning inför resan, göra galenskap av saker som inte är galenskap på resan, och att få längta efter att berätta för alla hur resan har varit.

Berätta hur galna de hade varit som hade badat i poolen efter midnatt, eller dansat på en liten inhemsk krog fram till fyra på morgonen för att sedan se på soluppgången.

Han drack lite ur sitt glas, fyllde snabbt på det som han druckit ur. Nivån i flaskan måste ned.

Det var inte så att han hade accepterat att det var såhär livet var, det hade han absolut inte. Det hade varit undersökningar, kuratorer, yoga, alternativ medicin och vanlig medicin. Dock hade inget hjälpt, stämpeln med djup depression satt hårt i pannan och hjälpte bara den till med att hålla honom på plats.

”Depression är ett sjukdomstillstånd, inte en personlighet.”

Han hade hört det vid fler tillfällen än ett, och den enda slutsatsen han kan ta är att dom inte haft en depression. Depressionen äter upp sitt byte och spottar ut ett tomt skal. På något sätt är det en lättnad att ingen av hans föräldrar är kvar i livet. Att se sin son förvandlas till ett tomt väsen framför sina ögon måste göra ont i själen. Fast hade han varit deprimerad om föräldrarna hade levt idag? Hur stor roll spelade dom i processen? Egentligen trodde han inte att dom spelade så stor roll. Han saknade sina föräldrar, han var ledsen för att dom var borta, men det stannade där. Depressionen hade inget syfte, inget ursprung, inget mål.

Han satt stilla i sin stora öronlapps-fåtölj och bara andades en stund, in och ut, in och ut. Efter ett tag kom han på sig med att sitta och stirra ut i det mörka rummet. Han svepte raskt sitt glas och hällde upp ett nytt. 30 tusen för en fåtölj, det går inte att köpa lycka, ju mer pengar han tjänade, ju mer blev det tydligt. Ju mer pengarna gjorde det möjligt att göra det han ville, desto mer insåg han att han inte ville någonting.

Sedan var det den eviga frågan om barn. Han gillade barn, han trodde nog att han kunde bli en bra förälder, när han var bättre. Hur ska han ta hand om ett litet liv när han knappt klarar av att ta hand om sig själv. Det var en diskussion dom hade haft där hemma mer gånger än han kunde räkna. Det handlade inte om att han väntade på något magiskt sug att ”nu, nu ska jag bli pappa”, för det insåg

han att någon gång är det bara att kasta sig ut. Men för ett kommande liv så känns det inte rättvist att ha en frånvarande förälder som inte är delaktig eller ens närvarande, fastän han rent fysiskt är där. ”Det där kommer när du måste ta hand om någon annan”. Han var inte så säker, han hade sett det under hela sin uppväxt, en far som satt i köket och lade patients medan övriga familjen åkte på utflykt. Som satt kvar där när familjen kom hem 4-5 timmar senare.

Han kände sig arg, frustrerad, han vill slänga något, vråla, gråta. Han slängde glaset i väggen så att skärvorna yrde medans en tår rullade nedför hans kind. Det blev ett jack i gipset och väggen hade stänk av whiskey ända upp till taket, han kände sig med ens ångerfull, så onödigt gjort.

Många skulle nog säga att han tyckte synd om sig själv, han var dock av åsikten att det inte var så. Tycka synd om sig själv är oproduktivt, han var mer frustrerad över avsaknaden av framgång efter allt arbete han lagt ned. Det är nog få som förstår hur det blir när precis allt man ska göra kräver en extra ansträngning. Handla, laga mat, gå till jobbet, jobba, åka hem, gå och lägga sig för att inse att det börjar om igen nästa morgon. Jobbångesten satte in på lördag morgon, vilket gav honom ångest för att han redan då visste att han skulle bara sitta och se ytterligare en helg passera. Det blev självgående, ångesten drev ångesten. Ångest över att äta, ångest över att inte äta. Ilska på sig själv för att han har all ångest, ångest över att han blir arg på sig själv.

Skulle han hämta ett nytt glas, eller ska han dricka direkt ur flaskan? Han tog en munfull direkt ur flaskan. Varför skulle han ha ett glas? Kolla bara vad han hade gjort med det förra.

Han kan i ärlighetens namn inte komma ihåg om han alltid hade varit såhär. Bilden av en glad pojke som ville någonting, och gjorde saker kommer hela tiden upp i hans tankar. Men om det var önsketänkande eller sanning, det visste han inte. Men vet någon å andra sidan om de minnen man har är äkta, eller en i efterhand redigerad och förskönad version av hur det var. Som att åka upp och fjällvandra för att se fantastiska vidder, få frisk luft och se renar, medan känslan av att vara konstant trött, kall, blöt och myggbiten förträngs. Hade han någon gång egentligen varit glad? Han vill minnas att han varit det, förnims en känsla av hur det känns. Men var det sant eller något som han själv hade

konstruerat? Gjorde dessa ”minnen” egentligen något bra, eller gjorde det bara att han mådde ännu sämre på grund av upplevelsen av att han saknar något, missar något. Livet kanske bara är som det är, det kanske bara är dagar som följer varande tills dom slutar. Vad ska man egentligen förvänta sig av livet? Var det så att han egentligen hade höga förhoppningar om livet, vilket i sin tur ledde till att det mesta blev en besvikelse. Förväntade han sig en euforisk känsla varje gång han lagade mat och tog det som ett slag i magen varje gång känslan inte infann sig?

Han tittade surt på flaskan innan han satte den till munnen och drack. Det var knappt en fjärdedel kvar i flaskan nu, men han kände det i hela kroppen. Var det ytterligare någonting som han inte klarade av ordentligt.

Det var inte så att han var perfektionist. Men han vill göra så gott han kan. Dessvärre så lär man sig under processens gång, och det är sällan när man står vid resultatet som man inte har kommit på hur man skulle gjort egentligen. Han hade aldrig varit nöjd med någonting som han gjort. Oavsett om han hade vunnit idrotts-tävlingar, gjort något bra på jobbet eller ställt upp för andra när det behövdes, så räckte det aldrig. Han var en logisk människa, så han insåg att han gjort mycket som många andra inte kunde klarat. Men i hans ögon var han menlös, knappt värd luften han andades, därför var han tvungen att straffa sig själv. Det var små saker, som att förneka sig själv mat, tvinga sig själv att jobba mer och längre än vad som behövs eller se till att han inte sov. Ser inte omgivningen att han slarvar så får han vara sin egen domare.

Så många gånger han önskat att han kunde få sluta att existera, bara sluta vara, ingen död, inga ledsna. Han tog en klunk till. Börjar känna att det går långsammare i huvudet, tankarna blir lite otydligare, han andas ut och välkomnar den annalkande dimman. Den var så välbekant, och så befriande.

Han kämpade konstant, och fick alltid akta sig för saker som kändes bra, för plötsligt gjorde han dom om och om igen, och dom fyllde hans tankar. Oavsett om det handlade om att skada sig själv, känna

fyllan komma eller bara släppa allt och blir riktigt arg, så fick han passa sig så att det inte riskerade att bli en vana.

Fan! Det skulle inte vara såhär. Han känner hur ögonen fylls med tårar. Det skulle inte vara såhär.

Dagar när han vaknade och från första stund kände ångest, ångest över en dag till när han måste kämpa sig igenom varje steg han tar, ångest över att vakna och känna att han önskade att han inte hade vaknat.

Att han kan gå till sitt jobb och där vara artig och le varje dag, är för honom själv ett mysterium.

Han visste att han måste vara försiktig när han börjar känna såhär, komma ihåg att även om han hade svårt att se bra stunder, att han inte tillät sig själv att känna sig nöjd och glad, så fanns stunderna där, och om livet skulle ta slut så missar man alla chanser att få det bra.

När han hade slutat acceptera hur han mådde och levde, det var då det började bli jobbigt. Att gå runt i ett grått dis, likgiltig för omvärlden och sig själv är inte på något sätt jobbigt, det är när man kommer på att det inte ska vara  på det sättet som det blir jobbigt.

Det kröp i kroppen, han visste inte vart han skulle ta vägen. Han reste sig upp och började gå fram och tillbaka i allt raskare takt. Han spände alla musklerna i hela kroppen, det fanns något som bara måste komma ut, en frustration långt där inne som försökte ta sig ut. Han grät. Han slog sig själv på låren, allt vad han kunde, om och om igen. Han kände sig desperat, rädd och arg. Han slog knytnäven i väggen, det gjorde ont, det kändes lite bättre. Han slog om och om igen, han märkte att det började bli blodfläckar på väggen, men han kände inget längre, klumpen i magen och ångesten började lätta lite. Han satte sig på golvet med ryggen mot väggen, den trasiga handen i den hela. Även om han var ordentligt full nu så gjorde det fortfarande ont. Det var skönt. All fokus hade flyttats från hela kroppen till smärtan i handen. Han kände sig lugn. Nu skulle han kunna sova, handen får han som alla andra gånger ta hand om imorgon. Han lutade huvudet mot väggen, blundade. Han log när han kände hur lugnet började krypa sig på honom. I morgon börjar det om igen.