Upp och ner, ner och upp…

Nu var det några dagar sedan jag skrev förra gången igen. Jag har inte gått under. Inte än.

Faktum är att jag har lyckats hämta mig från den djupa dipp som var nu. Och den var djuup. Jag gjorde illa mig själv, fysiskt och psykiskt, jag gjorde illa andra.

Dagen efter nyårsafton nådde jag botten. Jag gjorde illa mig själv, jag gjorde illa en vän som verkligen ställer upp. Jag ångest-kräktes. Jag satt och grät med ångest i ett hörn, utan någon som helst ambition på att ta mig upp.

2 veckor senare är jag glad. Det är nu jag reflekterar över hur mycket jobb jag har lagt ned dom sista 8 åren som jag gått i terapi, det är nu som jag känner av att jag är så glad att jag inte gav upp alla dom där gångerna, dagarna, månaderna som jag kände att det är inte lönt, jag är för trasig… jag är ett måndagsexemplar, dead on arrival, lämna tillbaka i butiken för att få en ny…

Jag kanske inte är så mycket måndagsexemplar ändå.

Jag har lagt så mycket tid på att komma dit jag är, så mycket energi. Och kommer fortsätta att få lägga det. Så är det bara.

Så nu funderar jag på hur jag kan använda mina erfarenheter på bästa sätt. Föreläsningar på skolor om att det inte är något att skämmas för att må dåligt är lite i rullning. Funderar på om man kan bli stödperson på något sätt kanske, någon att nå ut till när inte någon kurator eller någon annan som förstår finns tillgänglig…

Vad tror ni, vad saknas?

 

5 svar på “Upp och ner, ner och upp…”

  1. Första gången jag skriver en kommentar här. Men jag känner jag vill ge tillbaka när du stöttar upp hos mig!
    Var stolt över dig själv att du lyckades ta dig upp denna gången också.
    Oftast är det nog så att man tar sig upp, och ramlar men ju mer man kommer framåt desto längre tar det innan man ramlar igen och man ramlar till slut kanske inte lika hårt, för att en dag kommit så långt att man hinner veckla ut sin egen fallskärm och trilla men landa mjukt på fötterna. Vet inte det där va kanske lite väl fantasifullt.

    Att använda dina egna erfarenheter tror jag stort på, om du känner dig redo. kanske ska börja med att ta kontakt med någon organisation som stöttar psykisk sjukdom och genom där kunna föreläsa och berätta om din egna kamp.
    Stödperson låter också som en bra idé men samtidigt kan ”föreläsa” och berätta för andra kanske vara ett första steg. Det är tungt att bära andras tankar och känslor ibland även om det är förtroendegivande och känns bra att hjälpa. Jag tror absolut du kan men jag känner dig inte så väl ännu så jag vet inte hur långt du kommit i din kamp. Tror att det är tuffare att vara stödperson eftersom ens egna mående lättare an bli triggat (såklart bara hur jag tänker för mig så behöver det ju inte vara för någon annan) så det gäller att stå starkt och stabilt i dig själv. Och är du i den punkten så GO FOR IT. Har du en bit kvar så vet du vad du har att sträva efter =)

    Kram AnnaPanna

    1. Hejsan AnnaPanna 🙂
      Jo, det är ju så. Några steg framåt, några steg bakåt. Ibland några steg extra framåt, ibland platt på näsan.
      Mmm, stödperson är väl inget jag ser idag idag, men tänkte kanske om man ska ha det i kikaren på något år eller två fram i tiden. Känns bara som man vill göra något…
      Tack för din fina kommentar.

          1. Förstår du är rädd. Det är en förändring, en stor förändring och det vore konstigt om du inte var rädd. Jag tror alla är en viss mån rädd iallafall över att få ett barn. Det är mänskligt och också det som gör att man skyddar sitt barn.
            Jag tror det kommer gå bra!!
            Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.