Steg för steg för steg

Åter igen på väg ned i en svacka.

Eller faktiskt så vet jag inte om det är en svacka, eller om jag faktiskt bara mår lite dåligt på riktigt.

I julas tog det slut med min dåvarande flickvän, efter det så träffade jag A, A är en person som på något sätt alltid funnits i bakgrunden i mitt liv, men vi har inte träffats på flera år.
Det sade bara klick så var vi fast. Jag längtade plötsligt efter familj, något som jag trodde att jag kanske inte var kapabel till.

Sedan så kom jag och hälsade på. Jag fick en svacka, A visste om mina ”defekter” men hade aldrig sett dom som flickvän. Sedan fick hon se dom, och jag såg kärlek förvandlas till rädsla i hennes ögon där hon satt framför mig. Den maktlöshet hon kände. Rädslan för att känna den maktlösheten om och om igen.

Det gjorde ont, jag visade mitt allra svagaste ärligaste jag, och blev förvisad. Det smärtade, det gjorde ont, fruktansvärt ont.

Det finns studier som visar på att man som människa kan vara lycklig i 15 minuter åt gången, en lycklig människa är oförsiktig, och det kan man inte vara som djur, då slutar det illa.

Jag hittade mina 15 minuter varje morgon när jag kunde titta på A, jag kände ett lugn, en värme inifrån, jag log.

A ville ha en vecka på sig att verkligen känna efter om hon orkar med mig just nu i livet (nu är jag ju inte tokgalen, på 3 månader så har hon sett en liten dipp). Vi pratar inte, ska höras på söndag igen om hon vill fortsätta eller inte. Jag är rädd, fruktansvärt rädd. Rädd för tiden fram till söndag, tiden efter söndag.

Så nu försöker jag formulera en plan för mig själv. Vad ska jag göra till söndag, och kan jag på något sätt förbereda mig för tiden efter om svaret är nej?

Det första steget som jag tagit är att kolla upp hur var när jag kan kontakta psyk-intensiven. Jag vill verkligen inte skada mig själv.

Vad har jag som jag kan göra som funkar även när jag är på väg nedåt? TV-serier är alltid säkert, alkohol ska jag hålla mig så långt borta från som jag kan.

Promenader, frisk luft, återkommande projekt.

Det kommer helgdagar, vännerna är upptagna med familj eller har barn. Jag har ingen familj, det blir väldigt påtagligt när A inte här. Ska jobba på en lösning, som tur var kom det in lite jobb, så jag kan ha lite skygglappar på mig ett tag.

Tills imorgon ska jag ha en handlingsplan för mig själv. Har ni tips så skriv.

Runt runt runt, när vi stannar ingen vet

Så var det dags igen, djupdykning till landet utan återvändo.

Åter igen känna sig övergiven, hånad och sparkad på. Osäkerheten som gör att man skriver konstiga klängiga saker till dom få som fortfarande vill ha kontakt, så nu har jag nog mindre kontakter än någonsin. Märkligt hur livet funkar.

Jag dödade min mobiltelefon idag, en konstig nyck, frustration, ångest. Jag vred den till småbitar, glasskärvor gick in i handen och telefondelarna blev röda.

Jag pratade med min kurator senare på dagen, hon vill gå vidare med mer tester och remisser. Se över om det är borderline.

http://bordeline.se hade en del ganska matnyttig information. Men när man läser sådant kan man ju självdiagnostisera sig själv till vad som helst i princip.

Jag vill bara slippa vara jag, i några dagar, några timmar, en kvart?
Det är ju inte utan att man tänker på vägen ut, då slipper jag vara mig, allt skulle bli så lugnt och skönt.

Grått

Grått…
Väggen som normalt är grön är idag grå.
Du som sitter mitt emot mig och som normalt är så varm, är idag blek och kall och det hörs inga ljud ur din mun när den öppnas.
Känslan av en kniv i min mage, känslan av mitt jag som rinner ut och ned på golvet.
Frustrationen som skriker i mig, frustrationen som skrämmer mig, frustrationen som hemsöker mig.
Ångesten när jag njuter av smärtan, smärtan som får mig vakna, smärtan som får mig att glömma.
Mina ord som skadar mig, mina ord som skadar dig…