När något man älskar kan bli så fel

Jag har varit lite personlig innan, men kommer nu bli ännu mer personlig.

Jag satt under kvällen och lyssnade på en av dom vackraste låtarna som finns. Magnus Ugglas, Jag och min far. En oerhört vacker låt med så mycket känslor i. Då såg jag på min sambo, hon såg glad ut, hon hade en bra relation till sin far och pratar ofta om honom med värme.

Jag hade inte riktigt samma relation till min far…

Under hela min uppväxt tränade jag och tävlade i motocross. min far hade hållit på när han var ung, så det var naturligt att föra vidare facklan.

Jag älskar verkligen motocross, även jag idag inte har kört på 12 år, så kan jag fortfarande bara stänga ögonen så kan jag känna det i hela kroppen.

Jag var ganska duktig, ganska väldigt duktig, men jag hade aldrig några topp-resultat av någon anledning. Den anledningen hette pappa.

Som idrottspsykolog så vet jag att man ska sikta på dit man vill, inte vad man ska akta sig för. Hjärnan är lite märklig, så den förstår inte riktigt konceptet ”inte” utan kommer då bara fokusera på alla ord runt inte. ”Jag ska inte komma sist” blir alltså ”jag ska komma sist”. (obs, en överdriven förenkling). Hur blir detta om man kombinerar det med en far som säger saker som ”vafan håller vi på med det här för så jävla dålig som du är”, eller som beröm kommer med kommentarer som ”skönt att se att du inte är så jävla dålig i alla fall”.
Till detta är att när det inte fanns någon press, träningar eller tävlingar utomlands där man inte kände motståndet, så var jag riktigt bra, då hängde jag med dom som senare gick vidare till att få ganska bra resultat. Men eftersom jag hela tiden fokuserade på att jag inte ville ha skäll av min far så blev det mer så att mitt fokus var att inte göra dåligt ifrån mig, vilket gör att man inte gör bra ifrån sig heller. Vilket tog på mitt psyke vilket gjorde att min far kom med ännu mer kränkande kommentarer. Min tränare (som för övrigt ville att pappa inte skulle få vara på mina träningar) kom till en tränarlös träning, stannade mig ute på banan och sade ”din pappa ringde och sade att jag skulle komma för att se om jag kunde få ordning på dig för att du kör som en jävla fitta”, sedan gick han upp till min far och sade ”jag kommer hit för du säger det är kris, att han kör som en fitta, så finns det inte en enda detalj att förbättra”.

Jag önskar idag att det fanns fler personer som Christer Nyström, han brydde sig, och det märkte jag av, jag mådde inte bra.

Idag är jag med och driver en barn och ungdomscup, vi har lagt mycket fokus på hur uppförande i depån är. Man tar genast tag i föräldrar som beter sig illa mot sina barn, eller bara generellt illa. Känns skönt att på något sätt försöka påverka lite i alla fall i detta hårda samhället.

Så ibland känns det inte så konstigt att jag inte mår så bra idag, min far psykiskt misshandlade mig från 8 års ålder från tills jag slutade köra när jag var 20. 12 år med att dagligen få höra vilken jävla sopa jag är, hur lat jag är, hur mycket bättre alla andra är.

För vad? För att man ska få någon extra pokal? För att han skulle få vara stolt?

Något som är lite jobbigt är att pappa dog några månader efter jag slutat köra, så vi fick aldrig rett ut någonting av det här, ett oavslutat kapitel. Jag hade aldrig ork eller mod att konfrontera min värsta mobbare, min far.

Nu ska jag själv snart bli far för första gången, och jag är så rädd, så jäkla rädd, att jag ska bli min far. Men vetskapen om min rädsla borgar ju för att det inte ska bli så.

Där borta vid pilen, har jag lagt min far……