Huvudet upp, fötterna ned…

Sommaren närmar sig med stormsteg, livet går vidare med stormsteg. Jag var på vuxenpsyk för vidareutredning. Lite speciellt, remissen var för utredning av bi-polaritet. Alltid jobbigt att gräva och åter igen slänga fram alla gamla erfarenheter, det är ju inget jag döljer, eller har problem att berätta, men ändå jobbigt att ta upp att man skadar sig, att man ibland önskar att man bara inte fanns. Att ens far inte varit bra, att jag inte kan kontrollera hur jag mår, det kan vara världens lyckligaste dag och jag bara dyker, sårar dom runt omkring mig…

När är det dags att lämna in?

I början av veckan var jag på begravning, inte en nära vän utan en vän till min sambo. Hon var bi-polär och blev 24 år. Än så länge har jag i alla fall överlevt.

Idag så fortsatte jag livet med att göra mig själv besviken. Ångesten var total när jag var i staden för en trevlig stund. Det slutade istället med att jag satt i bilen och önskade att min sambo skulle få missfall så hon lättare kunde lämna mig och jag kunde få dö utan att göra någon ledsen.

Även när jag tänkte dom tankarna så vet jag ju att det inte är sant, men det är så det fungerar. Jag är inte värd skit.

Gick i tankarna att byta bil och istället för den vanliga grå lite vanligare kombin så hittade jag som bilintresserad en roligare bil. Allt var klart. Men ångesten under dagens dipp gjorde att den nu är avbeställd. Dippen gjorde även så att min telefon åter igen är i 3000 delar. Min axel som är nyopererad är mest troligen förstörd.

Ska jag leva mitt liv utan att kunna göra någonting för mig själv? Det är förvisso inte dumt att leva åt att hjälpa andra, men när det bara är för att trycka ned mig själv konstant med att andra är värda saker men inte jag.

Var hon 24 åringen starkare eller svagare än mig?
När är det egentligen dags att ge upp?