Straaaaffffff!!!!!!

Nej, det handlar inte om fotbolls-em, det handlar om det absurda att efter man mått dåligt så känner man det som att man måste straffa sig själv. Man är dålig för att man mår dåligt och därför måste du tillfogas skada. Psykisk eller fysisk skada kvittar, kan man kombinera det så är det ännu bättre.

Problemet är ju att det finns folk som bryr sig, sambo, gamla vänner, nya vänner, dom börjar bli för många att bara skaka av sig. Snart är det ju även ett nytt litet liv att ta hänsyn till.

På torsdag hämtar vi våra ringar hos Elin Design i göteborg. Jättetrevlig tjej som gör ofantligt fina ringar.

Jag är jag…
… du är du…
… och vi är fantastiska.

Pang, rakt i ansiktet

Efter några bra dagar med spa-besök och annat så var det dags igen. Rakt ned i oändligheten. Det började med att jag var på ICA och handlade, så många turister, så mycket ljud. Par som bråkade, barn som grät, folk som ropade, jag fick panik-ångest. Längst ned i hörnet vid halmen och hundmat stod jag med sammanbitna käkar, svettningar, skakig och ville bara ta mig ut, men visste inte hur. Jag satte mig blek på golvet ett tag, stoppade in mina hörlurar i öronen och lyssnade på några låtar, det hjälpte mig att komma ned i varv. Jag skulle bara ha  3 saker, men även detta kändes som en utmaning. Jag tog mig igenom besöket och körde skakig hemåt…

Är det konstigt att man blir besviken på sig själv när att handla mat är en utmaning, när att gå i en affär får en att kräkas. Och när denna upplevelsen förstör resten av dagen?

Just nu vill jag slå sönder mig, ångestnivån är hög, riktigt hög, eller varför inte köra in i en tunnelvägg. Tur att A finns, och snart en till så att jag får ta mig i kragen och komma igenom sådana här svackor.