Teori om döden

Jag funderar ibland, döden är för oss många ett ställe som man kan fly till när livet är jobbigt. Man flyr dit för att uppleva lugnet.

Jag börjar fundera på om det är där som sådana som jag, bipolära med gad kan uppleva sann glädje och lugn där, precis när man har tagit beslutet att ta sitt liv, fram tills att man gör det. Men det är svårt att veta, ingen att fråga.

Det är märkligt, mitt liv leker egentligen bara. Jag är framgångsrik (eller så framgångsrik jag vill vara), jag tjänar bra med pengar, jag bor fint på landet, jag har en underbar sambo, jag ska bli pappa, vi gör roliga saker och har trevliga vänner.

Inga direkta problem med någonting i livet om man ska vara ärlig, det bara flyter på. Ändå så tillbringar jag lördag eftermiddag gråtandes i ett hörn på golvet i köket. Jag har slått mig själv med kött-hammaren i mån om att smärtan ska ge mig en paus i hur jag mår. Och det känns så jävla onödigt, någon form av kemisk obalans i hjärnan förstör mitt liv, kanske till och med kommer avsluta det om det vill sig illa.

Vet inte varför det är som det är just nu. Håller på att köra in på en ny medicin och tar bort en gammal, den gamla hade gjort nytta men funkar inte ihop med den nya.

Vet faktiskt inte, men egentligen spelar det ju inte någon roll, det här är vad jag upplever och det är den reella sanningen, något annat spelar inte någon roll….

Då var det tisdagskväll igen och jag är inte min egen vän

Då var det dags igen, nej, det har inte svingats ett trollspö och jag har blivit magiskt frisk. Jag går för stunden på inskolning på en ny medicin som förhoppningsvis ska ge effekt på bi-polaritet. Spännande grejer.

Jag har skrivit om det innan, men tåls att nämna igen, det är nog svårt att förstå när man är på utsidan hur det kan kännas när man vänder 180 grader en dag och går från att ha haft trevligt till att verkligen avsky sig själv. Man är inte värd någonting, man är så dålig att man måste straffas. Ingen mat, ge bort pengarna, kan vi åstadkomma fysisk skada? Kör på.

Idag hade jag en sådan dag, började bra på ultraljud med min sambo, vi fick se vårat barn första och jag tillbringade resten av förmiddagen med att förpesta omgivningen för alla runt omkring genom att berätta att lårbenets längd matchade huvudets diameter.

Jag jobbade lite, andra dagen sedan min operation. Det gick bra idag, igår var jag lite besviken för jag fick ondare än jag vågade hoppas.

Sedan kom jag e lade mig i sängen platt på ryggen för att vila lite, och plötsligt tjoff så ville jag kräkas på mig själv.

Den vanliga känslan av att jag behövde straffas kom. Idag kom straffet genom att jag var arg på mig själv för att jag inte rengjort filtret in i tvättmaskinen så den strulade. För att rengöra det så behöver man lyfta ned torktumlaren. Här kom mitt straff, jag tvingade mig att lyfta ned den med min nyopererade högerarm. Armen höll på att gå ur led.

Är inte detta sjukt?  Jag vet om att om jag gör så kan jag få permanenta skador och konstant smärta resten av livet. Och det var just det jag var ute efter, skada mig själv för resten av livet.

Jag har stor respekt för dom som är sjuka och tar livet av sig, förstår lite hur dom mådde i stunden även om det är olika från person till person, men förstår hur lite extra som behövs. Jag är oerhört glad att jag ska bli pappa, det är också något som gör att jag känner mig säker på att kunna bromsa mig själv dagar som denna…