Upp o ner, ner och upp….

Nu har jag ätit Lamotrigin och Citalopram en lite längre tid. Jag fyller i min humör och känslodagbok och jobbar på.

Jag har ju alltid varit benhård motståndare till medicinering. Alltid tänkt att det är en feg väg ur psykisk ohälsa. Vilket är lite skumt, för jag tycker ju samtidigt inte att man ska skämmas för psykisk ohälsa som för vilken annan sjukdom som helst, som diabetes eller något annat, men jag skulle ju aldrig tänka att inte medicinera diabetes.

Såhär 15 år senare så funderar jag på när jag egentligen var redo att börja medicinera, för jag tror ändå att en bra bas är bra att ha, många verktyg för sig själv. Det är ju inte så att allt blir fluffigt och okomplicerat för att man medicinerar, men det tar ju den värsta smällen av hur man mår. Men har man då länge försökt handskas med sig själv som värst, så blir man ju lite lättare på medicin om den är rätt 🙂

Jag sade till min sambo häromdagen ”jag är så glad, jag har inte skadat mig på 3 veckor och inte tänkt på att ta livet av mig på 4 veckor”. Och jag var verkligen glad över detta. Hon tittade på mig och såg inte alls ut att dela min glädje, det var nog inte vad hon ville höra från blivande fadern till barnet i sin mage, men hon sade att hon förstod, men…. ”fattar du hur jävla fel det du säger är?”.
Och det är ju sant, det är helt sjukt att man säger något sådant.

Så, vad är utslaget av mina mediciner? Jag är stabil… Men det har också försvunnit några bitar som jag saknar. Uppåtdagarna när jag är fantastisk, dom har inte infunnit sig. Hela dagar av nästan eufori, hög på livet. Och jag saknar dom. nu är jag mer ”normal”, skrattar lite då, lite ledsen då. Men den där kicken får jag inte.
Frågan är, vad kommer man göra i långa loppet för att hitta den? Jag är ju gammal extremsportare, men man kan väl inte cykla utför stup med en baby björn?