Fattar inte…

Vad ska man säga?

Livet är bra, min son växer, mitt förhållande växer ständigt. Allt går framåt, planer osv.

Men…

Det är fortfarande så att jag kastas upp och ned ur ångest så att jag knappt kan gå upp ur sängen, eller depression så att jag bara ligger och gråter.

Det är tufft, och det känns orättvist mot min son och min sambo.

Jag är konstant trött, tills det vänder, då blir jag inte trött, för att sedan krascha igen.

Jag gör vad jag kan, jag tränar, försöker sova, tvingar mig att äta, har gått upp i dosen av lamotrigin för att stabilisera mig.

Vad kommer då med detta, psykisk misshandel av mig själv, det är lättare, syns inte på utsidan som när man fysiskt skadar sig, samt mer bestående.

Hur skadar man sig psykiskt undrar du? Det är lättare än man tror. Neka sig själv mat, tvingar sig att göra sig av med saker som betyder mycket. Slänger sina ägodelar för att man inte är värd dom. Undviker saker som skulle göra en glad, för man inte har gjort sig förtjänt dom. Tar dumma beslut som inte går att ändra på i efterhand som kommer ligga kvar i tankarna under lång tid, det kan vara finansiella beslut som något annat.

Men jag har en son och en sambo… och jag vill inte bli min far…