Då laddar vi om batterierna, igen…

Då var det dags igen.

Vet inte hur många gånger som jag varit upp och ned och upp igen vid det här laget.

Slut, trött, orken finns inte, hur ska man orka hålla något form av sken uppe när bensinen är slut, batterierna är tömda, och varken en laddstation eller mack finns inom synhåll. Alternativet som är kvar är att putta, blind trött, bara att putta, putta upp bilen för en kulle, och hoppas att den inte rullar ned igen.

Men vad vi dock har börjat prata mer och mer om är att sambon ska gå igenom någon form av anhörigutbildning eller hitta någon form av stödgrupp.

Även jag behöver bli bättre på att skriva ned handlingsplaner, skriva ned åtgärder, prata mer med min sambo, inte stänga ute vänner när jag är i en deppresiv fas, utan vara öppen, prata.

Jag behöver själv läsa på, utbilda mig på ett handlingskraftigt sätt och inte bara läsa neuro-psykologiska anledningar.

Så, även jag är nedåt, så känner jag mer än någonsin att jag måste framåt, för min sambo, mitt liv och framförallt min son…

Igår brast det

Igår var jag trött, så trött, det fanns inte ens kraft till styrfart. Mitt i detta så vägrade min son att sluta gråta. Jag försökte allt som stod i min makt. Till slut orkade jag inte mer. Han fick sitta på golvet och gråta. Jag grät, jag kände mig fullkomligt maktlös. Jag ville bara att han skulle vara tyst. Jag hade vaggat, bytt blöja, matat, klappat, promenerat, sjungit, visa babblarna men inget funkade. Han hade inte feber, jag masserade hans mage utifall att han hade gaser. Inget funkade. Direkt när hans mor kom hem så blev han glad.

Under tiden så hade jag i ångest och frustration gjort ett nytt hål i väggen, förstört min mobiltelefon, slängt en stol över rummet och vrålat i natten så att grannarna måste tro jag är galen, vilket jag ju också är. Inget av detta gjorde jag framför min son såklart, sådan kontroll hade jag. Och jag vet att han inte tar skada av att gråta lite. Och efter hans mamma kommit hem så log han när han såg mig. Det kändes bra, men jag är så arg, så arg på mig själv över att jag är sådan i sinnet så att det övriga hände. Jag måste på något sätt ta mig samman så att jag alltid kan vara den far jag vill vara.

Självklart har man rätt att bli trött, frustrerad och ledsen, och barn kan vara påfrestande, finns en anledning till att barn och hus är dom vanligaste orsakerna till skilsmässa (och av någon anledning något man försöker med för att rädda förhållandet).

Men jag tar med mig lärdom och faktumet att trygga mig själv med att det är absolut inte så jag vill vara. Det i sig kan vara en drivkraft när jag jobbar framåt åter igen…