Då laddar vi om batterierna, igen…

Då var det dags igen.

Vet inte hur många gånger som jag varit upp och ned och upp igen vid det här laget.

Slut, trött, orken finns inte, hur ska man orka hålla något form av sken uppe när bensinen är slut, batterierna är tömda, och varken en laddstation eller mack finns inom synhåll. Alternativet som är kvar är att putta, blind trött, bara att putta, putta upp bilen för en kulle, och hoppas att den inte rullar ned igen.

Men vad vi dock har börjat prata mer och mer om är att sambon ska gå igenom någon form av anhörigutbildning eller hitta någon form av stödgrupp.

Även jag behöver bli bättre på att skriva ned handlingsplaner, skriva ned åtgärder, prata mer med min sambo, inte stänga ute vänner när jag är i en deppresiv fas, utan vara öppen, prata.

Jag behöver själv läsa på, utbilda mig på ett handlingskraftigt sätt och inte bara läsa neuro-psykologiska anledningar.

Så, även jag är nedåt, så känner jag mer än någonsin att jag måste framåt, för min sambo, mitt liv och framförallt min son…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.