Livet som far…

Nu är min son nästan 10 månader, och till min glädje har han äntligen börjat titta på mig med väldig glädje och kryper till MIG även när mor hans är i rummet.

Han har kunnat göra samma om det bara är jag hemma, men att han nu ibland väljer mig istället för sin mor är stort.

Livet som far har kantats av att känna sig otillräcklig, att ständigt bli bortvald, att inte kunna erbjuda den där lukten, mjölken…

Att böja sig baklänges för att få kärlek, ett leende. Sova tillsammans, leka, ”var är pappa”, promenader och ständigt bli bortslängd så fort mor är i närheten…

ÄNTLIGEN!!!