Barn en mänsklig rättighet?

Många ser det som en mänsklig rättighet att fritt få yngla av sig, men är det rätt?

Människan är det absolut värsta djuret på jorden, vi tar oss gudomliga rättigheter med alla andra djur, och vi förstör även planeten vi bor på. Vi bajsar där vi äter som man brukar säga.

Varför har vi då ingen skadekontroll på oss själva? Det snabbaste sätten att klara miljö-målen är att föra ny teknik till u-länder och införa 1-barnspolitik.

Global 1-barnspolitik i 2 generationer hade tagit ned befolkningsmängden på en för jorden hållbar situation. Det hade funnits möjlighet att ta hand om, flytta runt resurser globalt utefter var dom skulle behövas (resurser i detta fall är människor).

Med smartare och smartare automatiseringar i samhället, utveckling av A.I. så är det teoretiskt sett många tjänster som kommer vara helt onödiga inom några år. En inköpare är onödig, en AI kan snabbare läsa av data från hela världen, analysera priser och marknads-strategier, ekonomi kan ersättas av sammankopplade system, fördelning av budget för bästa avkastning osv.
Lärare? Snarare någon som bara håller koll i klassrummet, med AI och annan teknik kan varje elev snabbt få en unik utbildning för just sig på sitt sätt.

Taxi-chaufförer, lagerpersonal, industripersonal är också snart ett minne blott.

Sjukvården är svår att ersätta, men bättre teknik och välutbildad personal kan förhoppningsvis leda till att vårdtiderna blir kortare.

Ska då alla få skaffa så många barn dom vill. Folk som förbrukar jorden och mest troligt kommer bli arbetslösa och får sätta sina hopp till en medborgarlön?

Är det rätt att vi får härja hur vi vill när det påverkar andra och vår framtid?

Tror det är dags att tänka lite mer omfattande, våga leka med tanken, men vem vågar?

Politik…

Nu är det åter igen dags för partiledardebatt på TV4. Hur många kommer kolla? Hur många av dom som skulle behöva kolla kommer kolla?

Lite som Almedalen blir det en intuition för redan insatta att hejja på sina egna övertygelser utan ifrågasättande.

Vi bor i en demokrati, vilket jag är tacksam för, men så otroligt många människor röstar på en person och inte ett parti, en politik.
Många röstar också efter den identitet man vill ha. Man röstar på socialdemokraterna för att man gör det där man växte upp, men håller du egentligen med om deras politik?

Ska vi verkligen ha allmän rösträtt när så många inte vet vad dom röstar på? Som röstar på en identitet, en person.

Borde man inte ha ett prov? Ha punkter ur parti-program som man ska koppla till rätt parti? Många skulle bli förvånade över vad som faktiskt matchar deras åsikt. (många jag gjort leken med upptäckte att dom gick från socialdemokraterna till liberalerna).

En annan intressant punkt är 4 år… Borde det inte vara 6 år, så att det finns tid att genomföra sin politik till den punkt att den funkar. Så att det inte är som nu att om någon faktiskt vill ändra på något bara hinner halvvägs, och sedan byts blocken och dom återställer det som påbörjats och man hinner bara se det negativa och inte slut-visionen.

I Sverige har vi haft det så bra i så många år att det är så mycket vi inte längre bryr oss om. Politik handlar om personer och smutskastning som en dokusåpa. Vi har det så bra att vi kan prioritera att sitta och kommentera varje icke-pk-kommentar på instagram (personligen fick jag näthat för att använda order indianer på en svensk insta-post istället för native americans).

Ibland önskar jag att vi fick en riktig kris, som för 100-150 år sedan när folk blev tvungna att fly Sverige på båtar och hoppas att dom blev emottagna någonstans. Dom hamnade i Amerikat där dom gjorde egna små områden där alla pratade svenska i några generationer. Det kanske skulle väcka många, och få dom intresserade och faktiskt använda sin rätt till att skapa det samhälle som just dom vill ha!

Livet som far…

Nu är min son nästan 10 månader, och till min glädje har han äntligen börjat titta på mig med väldig glädje och kryper till MIG även när mor hans är i rummet.

Han har kunnat göra samma om det bara är jag hemma, men att han nu ibland väljer mig istället för sin mor är stort.

Livet som far har kantats av att känna sig otillräcklig, att ständigt bli bortvald, att inte kunna erbjuda den där lukten, mjölken…

Att böja sig baklänges för att få kärlek, ett leende. Sova tillsammans, leka, ”var är pappa”, promenader och ständigt bli bortslängd så fort mor är i närheten…

ÄNTLIGEN!!!

Då laddar vi om batterierna, igen…

Då var det dags igen.

Vet inte hur många gånger som jag varit upp och ned och upp igen vid det här laget.

Slut, trött, orken finns inte, hur ska man orka hålla något form av sken uppe när bensinen är slut, batterierna är tömda, och varken en laddstation eller mack finns inom synhåll. Alternativet som är kvar är att putta, blind trött, bara att putta, putta upp bilen för en kulle, och hoppas att den inte rullar ned igen.

Men vad vi dock har börjat prata mer och mer om är att sambon ska gå igenom någon form av anhörigutbildning eller hitta någon form av stödgrupp.

Även jag behöver bli bättre på att skriva ned handlingsplaner, skriva ned åtgärder, prata mer med min sambo, inte stänga ute vänner när jag är i en deppresiv fas, utan vara öppen, prata.

Jag behöver själv läsa på, utbilda mig på ett handlingskraftigt sätt och inte bara läsa neuro-psykologiska anledningar.

Så, även jag är nedåt, så känner jag mer än någonsin att jag måste framåt, för min sambo, mitt liv och framförallt min son…

Igår brast det

Igår var jag trött, så trött, det fanns inte ens kraft till styrfart. Mitt i detta så vägrade min son att sluta gråta. Jag försökte allt som stod i min makt. Till slut orkade jag inte mer. Han fick sitta på golvet och gråta. Jag grät, jag kände mig fullkomligt maktlös. Jag ville bara att han skulle vara tyst. Jag hade vaggat, bytt blöja, matat, klappat, promenerat, sjungit, visa babblarna men inget funkade. Han hade inte feber, jag masserade hans mage utifall att han hade gaser. Inget funkade. Direkt när hans mor kom hem så blev han glad.

Under tiden så hade jag i ångest och frustration gjort ett nytt hål i väggen, förstört min mobiltelefon, slängt en stol över rummet och vrålat i natten så att grannarna måste tro jag är galen, vilket jag ju också är. Inget av detta gjorde jag framför min son såklart, sådan kontroll hade jag. Och jag vet att han inte tar skada av att gråta lite. Och efter hans mamma kommit hem så log han när han såg mig. Det kändes bra, men jag är så arg, så arg på mig själv över att jag är sådan i sinnet så att det övriga hände. Jag måste på något sätt ta mig samman så att jag alltid kan vara den far jag vill vara.

Självklart har man rätt att bli trött, frustrerad och ledsen, och barn kan vara påfrestande, finns en anledning till att barn och hus är dom vanligaste orsakerna till skilsmässa (och av någon anledning något man försöker med för att rädda förhållandet).

Men jag tar med mig lärdom och faktumet att trygga mig själv med att det är absolut inte så jag vill vara. Det i sig kan vara en drivkraft när jag jobbar framåt åter igen…

Fattar inte…

Vad ska man säga?

Livet är bra, min son växer, mitt förhållande växer ständigt. Allt går framåt, planer osv.

Men…

Det är fortfarande så att jag kastas upp och ned ur ångest så att jag knappt kan gå upp ur sängen, eller depression så att jag bara ligger och gråter.

Det är tufft, och det känns orättvist mot min son och min sambo.

Jag är konstant trött, tills det vänder, då blir jag inte trött, för att sedan krascha igen.

Jag gör vad jag kan, jag tränar, försöker sova, tvingar mig att äta, har gått upp i dosen av lamotrigin för att stabilisera mig.

Vad kommer då med detta, psykisk misshandel av mig själv, det är lättare, syns inte på utsidan som när man fysiskt skadar sig, samt mer bestående.

Hur skadar man sig psykiskt undrar du? Det är lättare än man tror. Neka sig själv mat, tvingar sig att göra sig av med saker som betyder mycket. Slänger sina ägodelar för att man inte är värd dom. Undviker saker som skulle göra en glad, för man inte har gjort sig förtjänt dom. Tar dumma beslut som inte går att ändra på i efterhand som kommer ligga kvar i tankarna under lång tid, det kan vara finansiella beslut som något annat.

Men jag har en son och en sambo… och jag vill inte bli min far…

I’m the father of a son…

Livet rullar på, ritningar för huset, åkgräsklippare, bilar, hund, flickvän, barn.

Varför har man då en klump i magen som gör att man spontankräks?

Med nedstämdheten kommer alla funderingar. Var passar jag in i mitt liv? Jag behövs inte riktigt som pappa, närhelst jag hoppas jag behövs så är det bara mamma som gäller. Enda gången när jag är ok är när han sover…

Professionellt? Jobbar inom IT, även jag egentligen är duktig så har den självkritiska biten och yrkesstoltheten tagit sig en ordentlig törn den sista tiden. Hur var ska man börja för att ta igen?

Min fot som jag bröt läker, man sååå lååångsamt. Får planera för en snällare aktivitet per dag.

Konstant trött, och orken är borta, man undrar ju ibland va meningen är.

Så, nu har jag gnällt av mig för alla och inga.

Hej hallå bloggen

Tjena Bloggen

Var ett tag sedan jag skrev i dig nu, har inte riktigt haft orken, eller lusten. Kanske inte för att jag mått super, jag har varit tämligen kraftlös, omotiverad och lite överflödig.

Men livet var ju på väg att bli en dans på rosor, du har ju nya mediciner, barn och ny flickvän?

Det är ju det här som jag skrivit om innan, hur livet ser ut på papper, och allt är tokbra i mitt liv, så hjälper inte det när hjärnan inte vill vara med att spela boll. När lusten att skada sig kryper på igen.

När lusten att försvinna ett tag, eller bara sova tills det är över.

Då är frågan, ska man öka medicineringen? Vad försvinner på det?

Vi saxar lite från fass på lamotrigin.

Bipolär sjukdom
Risk för suicidförsök tillhör sjukdomsbilden vid bipolär sjukdom och patienter som bedöms ha ökad suicidrisk bör därför följas noggrant under behandlingen.

Laktosintolerans
Detta läkemedel innehåller laktosmonohydrat. Patienter med något av följande sällsynta ärftliga tillstånd bör inte använda detta läkemedel: galaktosintolerans, total laktasbrist eller glukos-galaktosmalabsorption.

Suicidtankar och självmordsbeteende
Suicidtankar och självmordsbeteende har rapporterats hos patienter som behandlas med antiepileptika för flera indikationer. En metaanalys av randomiserade placebokontrollerade studier med antiepileptika har också visat en liten ökad risk för suicidtankar och självmordsbeteende. Mekanismen för denna risk är inte känd och tillgängliga data utesluter inte en eventuell ökad risk för lamotrigin.

Därför ska patienter övervakas för tecken på suicidtankar och självmordsbeteende och lämplig behandling bör övervägas. Patienter (och deras vårdgivare) bör rådas till att uppsöka medicinsk rådgivning om tecken på suicidtankar och självmordsbeteende uppstår.

Detta är ju faktiskt lite intressant. Risk för suicidförsök –> Laktosintollerans –> Självmordsbeteende. Vet inte om det är någon rangordning hos fass.

Just nu är känslan otillräcklig och menlös. För min son duger bara mamma, jobbet är inget speciellt, jag rehabiliterar min fot, och vill bara försvinna.

Är allt plötsligt bra?

Det var ett bra tag sedan jag skrev något här. Innebär det att allt är bra?

Nja…

Frustrationen är stor, sedan sist har jag fått ställa om mig till höjda doser av mediciner, jag har brutit benet med stor risk för att inte kunna utöva min sport efter läkning på grund av metallskenor över leden.

Men jag är pappa och slipper byta blöjor i stor utsträckning då sambon tycker hoppa på kryckor med barn i famn är dålig kombo 🙂

Vad jag dock gjort är att lyssna ikapp mig på Psyket på P3, finns som podcast på dom flesta ställen som har podcasts (tror även på spotify).

Nu är det dags för morfin och tupplur…

Att vara en far…

Jag har ju som jag skrivit om tidigare haft lite problem med min uppväxt, och har nu själv blivit far för 2 veckor sedan.

Jag har ju självklart varit orolig för hur jag ska klara uppgiften, kommer jag knäckas till ett skal av mitt forna jag. Kommer jag bli deprimerad? Vresig? Arg? Hur kommer jag faktiskt att bli som person när jag är en far?

Dom flesta runt omkring tänker bara att jag kommer bli en jättebra far för att jag är omtänksam och empatisk. Men det är ju när det gäller andra. Jag är övertygad om att jag kommer ta hand om min son, men hur blir det med mig själv? Och hur blir det med min sons och min sambos liv om jag inte gör det?

Än så länge är det hårt att vara pappa. Dels så är förlossningen faktiskt någon ganska traumatiskt att vara med om som man, men inget man pratar om, för det låter futtigt jämfört med vad kvinnan går igenom och allt om hör därtill. Men har redan pratat med andra pappor som hade samma erfarenhet som mig. Kanske är det en rest från tiden då pappan inte var i rummet och direkt tillbaka på jobbet? Man kan knappt krama sin sambo längre. Det håller på att bli bättre, och jag jobbar på det, men det är ändå obehagligt, så mycket skrik, blod, lukter.

Det andra är maktlösheten. Vi har ändå en ganska snäll son, men jag räknas ju inte, jag kan inte lösa problemen när min son verkligen behöver sin mor. Jag kan byta blöjor, gå runt med honom så han somnar, men jag kan inte avlösa min trötta sambo i matandet än så länge, och man ser på henne hur trött hon är, men han behöver mat.

Som många som mår dåligt mentalt så är kontroll viktigt, kontroll innebär också att kunna lösa problemen, men det här kan jag inte lösa än, och det gnager mig inombords.

Lite läskigt är detta, känner mig glad och förväntansfull, men känner samtidigt hur det äter på mig mentalt. Som tur är pratar vi om det, men känns ändå så futtigt i situationen.