Myten om lycka…

Hör många som ständigt jagar lycka. ”Jag vill bli lycklig”.
Men vad är lycka? När är man lycklig? Är lycklig ett mätbart mått?

Jag hade länge tankar på, ”när jag mår bättre ska jag”. Men när mår jag bättre? Ska jag gå och vänta på att jag hoppar runt hela dagarna som en smurf på ecstacy?

Jag insåg efter ett tag att medan jag väntar på att må bättre så missar jag ju faktiskt livet. Det springer bara rakt förbi mig. Och jag som var arg för att jag missat 10-15 år av mitt liv i en djup depression fortsätter bara att missa livet.

Jag kan nog i de flesta fall må ganska bra, men jag sätter ett konstant krokben för mig själv, jag är så fast i att må dåligt att jag per automatik tänker att jag mår dåligt. Jag skapar mitt egna monster.

Jag försöker avsluta dagen med att tänka på saker som är bra. Lätt hänt att fokusera det som varit jobbigt under dagen, men efter ett tag så kommer man in i det.
Jag inbillar mig att det ger resultat, men jag måste fortsätta jobba med det, man kan inte sätta sig och vara nöjd. Har hjärnan kört in sig på sina banor så är den rätt enveten.

Julen står inför dörren

Julen är för många en lycklig tid, barn, familj, kalle och hans vänner.

Men för många är julen och allt som hör till bara stress, ångest och ensamhet.

Jag tillhör väl stress och ångest kategorin. Jag har ju som jag skrivit tidigare väldiga problem med min självkänsla, dvs jag tycker en hög med bajs är värd mer än vad jag är. Och ingen skulle ju köpa en present till en hög med bajs. Så därför brukar jag be folk att köpa något från t.ex. unicef och lägga pengarna på välgörenhet, för jag får sådan ångest av ett paket att jag kräks.
Paketgivandet blir då för givaren och inte för mottagaren.

I år är det jul med min nya sambo och hennes mor, jag har sådan ångest redan nu så att jag funderar på att se till att något på jobbet går sönder så att jag måste fly. För att be om att få sitta själv på julen får man ju inte. Det är ju ”jul”. Något som jag i princip i hela mitt liv inte firat och inte riktigt förstår innebörden med i dagens samhälle. Det är en familjesammankomst, det är bra, men i övrigt så handlar det ju bara om kommersiell smörja. Tomtarna från början är små halvonda saker, röd glad gubbe med skägg skapades av Coca-Cola, snart kommer väl man fira Trump-day när man tar på sig en tupe och köper murar.

All I want for christmas Is Meeeeeeeee
Alone in a house…..

Vill bara kräkas

Sista dagarna har verkligen gått åt fel håll…
Jag har kommit hem från jobbet och så känns allt bara så menlöst. Jag har gått och lagt mig vid 16 för jag har ändå inget bättre att göra. Idag åt jag för första gången på 3 dagar, fortfarande inte hungrig men vet ju att jag behöver äta för att inte krascha ännu mera.

Kan inte påstå att jag vet vad det är som händer, kanske det är tröttheten till följd av problemet med min axel. Kan vara tröttheten som gör att jag inte orkar försvara mig mot min självkritik.

Som titeln på mig bok ”Uppfostrad till självförakt”

Just nu behöver jag bara plana ut så att jag kan göra en ny plan så att jag kan komma tillbaka.

Upp o ner, ner och upp….

Nu har jag ätit Lamotrigin och Citalopram en lite längre tid. Jag fyller i min humör och känslodagbok och jobbar på.

Jag har ju alltid varit benhård motståndare till medicinering. Alltid tänkt att det är en feg väg ur psykisk ohälsa. Vilket är lite skumt, för jag tycker ju samtidigt inte att man ska skämmas för psykisk ohälsa som för vilken annan sjukdom som helst, som diabetes eller något annat, men jag skulle ju aldrig tänka att inte medicinera diabetes.

Såhär 15 år senare så funderar jag på när jag egentligen var redo att börja medicinera, för jag tror ändå att en bra bas är bra att ha, många verktyg för sig själv. Det är ju inte så att allt blir fluffigt och okomplicerat för att man medicinerar, men det tar ju den värsta smällen av hur man mår. Men har man då länge försökt handskas med sig själv som värst, så blir man ju lite lättare på medicin om den är rätt 🙂

Jag sade till min sambo häromdagen ”jag är så glad, jag har inte skadat mig på 3 veckor och inte tänkt på att ta livet av mig på 4 veckor”. Och jag var verkligen glad över detta. Hon tittade på mig och såg inte alls ut att dela min glädje, det var nog inte vad hon ville höra från blivande fadern till barnet i sin mage, men hon sade att hon förstod, men…. ”fattar du hur jävla fel det du säger är?”.
Och det är ju sant, det är helt sjukt att man säger något sådant.

Så, vad är utslaget av mina mediciner? Jag är stabil… Men det har också försvunnit några bitar som jag saknar. Uppåtdagarna när jag är fantastisk, dom har inte infunnit sig. Hela dagar av nästan eufori, hög på livet. Och jag saknar dom. nu är jag mer ”normal”, skrattar lite då, lite ledsen då. Men den där kicken får jag inte.
Frågan är, vad kommer man göra i långa loppet för att hitta den? Jag är ju gammal extremsportare, men man kan väl inte cykla utför stup med en baby björn?

Teori om döden

Jag funderar ibland, döden är för oss många ett ställe som man kan fly till när livet är jobbigt. Man flyr dit för att uppleva lugnet.

Jag börjar fundera på om det är där som sådana som jag, bipolära med gad kan uppleva sann glädje och lugn där, precis när man har tagit beslutet att ta sitt liv, fram tills att man gör det. Men det är svårt att veta, ingen att fråga.

Det är märkligt, mitt liv leker egentligen bara. Jag är framgångsrik (eller så framgångsrik jag vill vara), jag tjänar bra med pengar, jag bor fint på landet, jag har en underbar sambo, jag ska bli pappa, vi gör roliga saker och har trevliga vänner.

Inga direkta problem med någonting i livet om man ska vara ärlig, det bara flyter på. Ändå så tillbringar jag lördag eftermiddag gråtandes i ett hörn på golvet i köket. Jag har slått mig själv med kött-hammaren i mån om att smärtan ska ge mig en paus i hur jag mår. Och det känns så jävla onödigt, någon form av kemisk obalans i hjärnan förstör mitt liv, kanske till och med kommer avsluta det om det vill sig illa.

Vet inte varför det är som det är just nu. Håller på att köra in på en ny medicin och tar bort en gammal, den gamla hade gjort nytta men funkar inte ihop med den nya.

Vet faktiskt inte, men egentligen spelar det ju inte någon roll, det här är vad jag upplever och det är den reella sanningen, något annat spelar inte någon roll….

Då var det tisdagskväll igen och jag är inte min egen vän

Då var det dags igen, nej, det har inte svingats ett trollspö och jag har blivit magiskt frisk. Jag går för stunden på inskolning på en ny medicin som förhoppningsvis ska ge effekt på bi-polaritet. Spännande grejer.

Jag har skrivit om det innan, men tåls att nämna igen, det är nog svårt att förstå när man är på utsidan hur det kan kännas när man vänder 180 grader en dag och går från att ha haft trevligt till att verkligen avsky sig själv. Man är inte värd någonting, man är så dålig att man måste straffas. Ingen mat, ge bort pengarna, kan vi åstadkomma fysisk skada? Kör på.

Idag hade jag en sådan dag, började bra på ultraljud med min sambo, vi fick se vårat barn första och jag tillbringade resten av förmiddagen med att förpesta omgivningen för alla runt omkring genom att berätta att lårbenets längd matchade huvudets diameter.

Jag jobbade lite, andra dagen sedan min operation. Det gick bra idag, igår var jag lite besviken för jag fick ondare än jag vågade hoppas.

Sedan kom jag e lade mig i sängen platt på ryggen för att vila lite, och plötsligt tjoff så ville jag kräkas på mig själv.

Den vanliga känslan av att jag behövde straffas kom. Idag kom straffet genom att jag var arg på mig själv för att jag inte rengjort filtret in i tvättmaskinen så den strulade. För att rengöra det så behöver man lyfta ned torktumlaren. Här kom mitt straff, jag tvingade mig att lyfta ned den med min nyopererade högerarm. Armen höll på att gå ur led.

Är inte detta sjukt?  Jag vet om att om jag gör så kan jag få permanenta skador och konstant smärta resten av livet. Och det var just det jag var ute efter, skada mig själv för resten av livet.

Jag har stor respekt för dom som är sjuka och tar livet av sig, förstår lite hur dom mådde i stunden även om det är olika från person till person, men förstår hur lite extra som behövs. Jag är oerhört glad att jag ska bli pappa, det är också något som gör att jag känner mig säker på att kunna bromsa mig själv dagar som denna…

Straaaaffffff!!!!!!

Nej, det handlar inte om fotbolls-em, det handlar om det absurda att efter man mått dåligt så känner man det som att man måste straffa sig själv. Man är dålig för att man mår dåligt och därför måste du tillfogas skada. Psykisk eller fysisk skada kvittar, kan man kombinera det så är det ännu bättre.

Problemet är ju att det finns folk som bryr sig, sambo, gamla vänner, nya vänner, dom börjar bli för många att bara skaka av sig. Snart är det ju även ett nytt litet liv att ta hänsyn till.

På torsdag hämtar vi våra ringar hos Elin Design i göteborg. Jättetrevlig tjej som gör ofantligt fina ringar.

Jag är jag…
… du är du…
… och vi är fantastiska.

Pang, rakt i ansiktet

Efter några bra dagar med spa-besök och annat så var det dags igen. Rakt ned i oändligheten. Det började med att jag var på ICA och handlade, så många turister, så mycket ljud. Par som bråkade, barn som grät, folk som ropade, jag fick panik-ångest. Längst ned i hörnet vid halmen och hundmat stod jag med sammanbitna käkar, svettningar, skakig och ville bara ta mig ut, men visste inte hur. Jag satte mig blek på golvet ett tag, stoppade in mina hörlurar i öronen och lyssnade på några låtar, det hjälpte mig att komma ned i varv. Jag skulle bara ha  3 saker, men även detta kändes som en utmaning. Jag tog mig igenom besöket och körde skakig hemåt…

Är det konstigt att man blir besviken på sig själv när att handla mat är en utmaning, när att gå i en affär får en att kräkas. Och när denna upplevelsen förstör resten av dagen?

Just nu vill jag slå sönder mig, ångestnivån är hög, riktigt hög, eller varför inte köra in i en tunnelvägg. Tur att A finns, och snart en till så att jag får ta mig i kragen och komma igenom sådana här svackor.

Huvudet upp, fötterna ned…

Sommaren närmar sig med stormsteg, livet går vidare med stormsteg. Jag var på vuxenpsyk för vidareutredning. Lite speciellt, remissen var för utredning av bi-polaritet. Alltid jobbigt att gräva och åter igen slänga fram alla gamla erfarenheter, det är ju inget jag döljer, eller har problem att berätta, men ändå jobbigt att ta upp att man skadar sig, att man ibland önskar att man bara inte fanns. Att ens far inte varit bra, att jag inte kan kontrollera hur jag mår, det kan vara världens lyckligaste dag och jag bara dyker, sårar dom runt omkring mig…

När är det dags att lämna in?

I början av veckan var jag på begravning, inte en nära vän utan en vän till min sambo. Hon var bi-polär och blev 24 år. Än så länge har jag i alla fall överlevt.

Idag så fortsatte jag livet med att göra mig själv besviken. Ångesten var total när jag var i staden för en trevlig stund. Det slutade istället med att jag satt i bilen och önskade att min sambo skulle få missfall så hon lättare kunde lämna mig och jag kunde få dö utan att göra någon ledsen.

Även när jag tänkte dom tankarna så vet jag ju att det inte är sant, men det är så det fungerar. Jag är inte värd skit.

Gick i tankarna att byta bil och istället för den vanliga grå lite vanligare kombin så hittade jag som bilintresserad en roligare bil. Allt var klart. Men ångesten under dagens dipp gjorde att den nu är avbeställd. Dippen gjorde även så att min telefon åter igen är i 3000 delar. Min axel som är nyopererad är mest troligen förstörd.

Ska jag leva mitt liv utan att kunna göra någonting för mig själv? Det är förvisso inte dumt att leva åt att hjälpa andra, men när det bara är för att trycka ned mig själv konstant med att andra är värda saker men inte jag.

Var hon 24 åringen starkare eller svagare än mig?
När är det egentligen dags att ge upp?