När är det dags att lämna in?

I början av veckan var jag på begravning, inte en nära vän utan en vän till min sambo. Hon var bi-polär och blev 24 år. Än så länge har jag i alla fall överlevt.

Idag så fortsatte jag livet med att göra mig själv besviken. Ångesten var total när jag var i staden för en trevlig stund. Det slutade istället med att jag satt i bilen och önskade att min sambo skulle få missfall så hon lättare kunde lämna mig och jag kunde få dö utan att göra någon ledsen.

Även när jag tänkte dom tankarna så vet jag ju att det inte är sant, men det är så det fungerar. Jag är inte värd skit.

Gick i tankarna att byta bil och istället för den vanliga grå lite vanligare kombin så hittade jag som bilintresserad en roligare bil. Allt var klart. Men ångesten under dagens dipp gjorde att den nu är avbeställd. Dippen gjorde även så att min telefon åter igen är i 3000 delar. Min axel som är nyopererad är mest troligen förstörd.

Ska jag leva mitt liv utan att kunna göra någonting för mig själv? Det är förvisso inte dumt att leva åt att hjälpa andra, men när det bara är för att trycka ned mig själv konstant med att andra är värda saker men inte jag.

Var hon 24 åringen starkare eller svagare än mig?
När är det egentligen dags att ge upp?

När något man älskar kan bli så fel

Jag har varit lite personlig innan, men kommer nu bli ännu mer personlig.

Jag satt under kvällen och lyssnade på en av dom vackraste låtarna som finns. Magnus Ugglas, Jag och min far. En oerhört vacker låt med så mycket känslor i. Då såg jag på min sambo, hon såg glad ut, hon hade en bra relation till sin far och pratar ofta om honom med värme.

Jag hade inte riktigt samma relation till min far…

Under hela min uppväxt tränade jag och tävlade i motocross. min far hade hållit på när han var ung, så det var naturligt att föra vidare facklan.

Jag älskar verkligen motocross, även jag idag inte har kört på 12 år, så kan jag fortfarande bara stänga ögonen så kan jag känna det i hela kroppen.

Jag var ganska duktig, ganska väldigt duktig, men jag hade aldrig några topp-resultat av någon anledning. Den anledningen hette pappa.

Som idrottspsykolog så vet jag att man ska sikta på dit man vill, inte vad man ska akta sig för. Hjärnan är lite märklig, så den förstår inte riktigt konceptet ”inte” utan kommer då bara fokusera på alla ord runt inte. ”Jag ska inte komma sist” blir alltså ”jag ska komma sist”. (obs, en överdriven förenkling). Hur blir detta om man kombinerar det med en far som säger saker som ”vafan håller vi på med det här för så jävla dålig som du är”, eller som beröm kommer med kommentarer som ”skönt att se att du inte är så jävla dålig i alla fall”.
Till detta är att när det inte fanns någon press, träningar eller tävlingar utomlands där man inte kände motståndet, så var jag riktigt bra, då hängde jag med dom som senare gick vidare till att få ganska bra resultat. Men eftersom jag hela tiden fokuserade på att jag inte ville ha skäll av min far så blev det mer så att mitt fokus var att inte göra dåligt ifrån mig, vilket gör att man inte gör bra ifrån sig heller. Vilket tog på mitt psyke vilket gjorde att min far kom med ännu mer kränkande kommentarer. Min tränare (som för övrigt ville att pappa inte skulle få vara på mina träningar) kom till en tränarlös träning, stannade mig ute på banan och sade ”din pappa ringde och sade att jag skulle komma för att se om jag kunde få ordning på dig för att du kör som en jävla fitta”, sedan gick han upp till min far och sade ”jag kommer hit för du säger det är kris, att han kör som en fitta, så finns det inte en enda detalj att förbättra”.

Jag önskar idag att det fanns fler personer som Christer Nyström, han brydde sig, och det märkte jag av, jag mådde inte bra.

Idag är jag med och driver en barn och ungdomscup, vi har lagt mycket fokus på hur uppförande i depån är. Man tar genast tag i föräldrar som beter sig illa mot sina barn, eller bara generellt illa. Känns skönt att på något sätt försöka påverka lite i alla fall i detta hårda samhället.

Så ibland känns det inte så konstigt att jag inte mår så bra idag, min far psykiskt misshandlade mig från 8 års ålder från tills jag slutade köra när jag var 20. 12 år med att dagligen få höra vilken jävla sopa jag är, hur lat jag är, hur mycket bättre alla andra är.

För vad? För att man ska få någon extra pokal? För att han skulle få vara stolt?

Något som är lite jobbigt är att pappa dog några månader efter jag slutat köra, så vi fick aldrig rett ut någonting av det här, ett oavslutat kapitel. Jag hade aldrig ork eller mod att konfrontera min värsta mobbare, min far.

Nu ska jag själv snart bli far för första gången, och jag är så rädd, så jäkla rädd, att jag ska bli min far. Men vetskapen om min rädsla borgar ju för att det inte ska bli så.

Där borta vid pilen, har jag lagt min far……

Steg för steg för steg

Åter igen på väg ned i en svacka.

Eller faktiskt så vet jag inte om det är en svacka, eller om jag faktiskt bara mår lite dåligt på riktigt.

I julas tog det slut med min dåvarande flickvän, efter det så träffade jag A, A är en person som på något sätt alltid funnits i bakgrunden i mitt liv, men vi har inte träffats på flera år.
Det sade bara klick så var vi fast. Jag längtade plötsligt efter familj, något som jag trodde att jag kanske inte var kapabel till.

Sedan så kom jag och hälsade på. Jag fick en svacka, A visste om mina ”defekter” men hade aldrig sett dom som flickvän. Sedan fick hon se dom, och jag såg kärlek förvandlas till rädsla i hennes ögon där hon satt framför mig. Den maktlöshet hon kände. Rädslan för att känna den maktlösheten om och om igen.

Det gjorde ont, jag visade mitt allra svagaste ärligaste jag, och blev förvisad. Det smärtade, det gjorde ont, fruktansvärt ont.

Det finns studier som visar på att man som människa kan vara lycklig i 15 minuter åt gången, en lycklig människa är oförsiktig, och det kan man inte vara som djur, då slutar det illa.

Jag hittade mina 15 minuter varje morgon när jag kunde titta på A, jag kände ett lugn, en värme inifrån, jag log.

A ville ha en vecka på sig att verkligen känna efter om hon orkar med mig just nu i livet (nu är jag ju inte tokgalen, på 3 månader så har hon sett en liten dipp). Vi pratar inte, ska höras på söndag igen om hon vill fortsätta eller inte. Jag är rädd, fruktansvärt rädd. Rädd för tiden fram till söndag, tiden efter söndag.

Så nu försöker jag formulera en plan för mig själv. Vad ska jag göra till söndag, och kan jag på något sätt förbereda mig för tiden efter om svaret är nej?

Det första steget som jag tagit är att kolla upp hur var när jag kan kontakta psyk-intensiven. Jag vill verkligen inte skada mig själv.

Vad har jag som jag kan göra som funkar även när jag är på väg nedåt? TV-serier är alltid säkert, alkohol ska jag hålla mig så långt borta från som jag kan.

Promenader, frisk luft, återkommande projekt.

Det kommer helgdagar, vännerna är upptagna med familj eller har barn. Jag har ingen familj, det blir väldigt påtagligt när A inte här. Ska jobba på en lösning, som tur var kom det in lite jobb, så jag kan ha lite skygglappar på mig ett tag.

Tills imorgon ska jag ha en handlingsplan för mig själv. Har ni tips så skriv.

Runt runt runt, när vi stannar ingen vet

Så var det dags igen, djupdykning till landet utan återvändo.

Åter igen känna sig övergiven, hånad och sparkad på. Osäkerheten som gör att man skriver konstiga klängiga saker till dom få som fortfarande vill ha kontakt, så nu har jag nog mindre kontakter än någonsin. Märkligt hur livet funkar.

Jag dödade min mobiltelefon idag, en konstig nyck, frustration, ångest. Jag vred den till småbitar, glasskärvor gick in i handen och telefondelarna blev röda.

Jag pratade med min kurator senare på dagen, hon vill gå vidare med mer tester och remisser. Se över om det är borderline.

http://bordeline.se hade en del ganska matnyttig information. Men när man läser sådant kan man ju självdiagnostisera sig själv till vad som helst i princip.

Jag vill bara slippa vara jag, i några dagar, några timmar, en kvart?
Det är ju inte utan att man tänker på vägen ut, då slipper jag vara mig, allt skulle bli så lugnt och skönt.

Grått

Grått…
Väggen som normalt är grön är idag grå.
Du som sitter mitt emot mig och som normalt är så varm, är idag blek och kall och det hörs inga ljud ur din mun när den öppnas.
Känslan av en kniv i min mage, känslan av mitt jag som rinner ut och ned på golvet.
Frustrationen som skriker i mig, frustrationen som skrämmer mig, frustrationen som hemsöker mig.
Ångesten när jag njuter av smärtan, smärtan som får mig vakna, smärtan som får mig att glömma.
Mina ord som skadar mig, mina ord som skadar dig…

Tystnad…

Har varit en blandad vecka. Dels har jag haft några riktiga djupdykningar där jag bara tänkt på hur skönt det hade varit att inte finnas längre. Så lugnt, skönt, tyst, mörkt. Ahhhh.

Men sedan har jag också varit duktig, tvingat ut mig på AW med min avdelning. Nackdelen är ju att jag blir apatisk när det är så mycket ljud runt omkring mig.

Jag tänker ofta att jag skulle ju aldrig ta livet av mig, men undrar hur många som har tagit livet av sig som en gång tänkt precis samma tanke. Man blir lite mer och mer avtrubbad när man sitter och drömmer om att slippa finnas.

Det är märkligt……

På det igen…

Lagade lite mat, men känner jag inte kan släppa det från blogg-posten för en timma sedan.
Att gå från lycklig till att man helst vill sluta att existera för att man inte står ut, utan att någonting har hänt.

Det är så frustrerande, hur ska man bygga ett liv? Hur ska man kunna utsätta någon för det som är jag? Är det rättvist?

Sådan jävla frustration!

När allt egentligen ska vara bra

Min fina diagnos, Generaliserat ångestsyndrom (GAD) är en tröttsam vän. Den gör så att även det i livet som bara ska vara bra, vara underbart och njutbart, plötsligt kan bli hotfullt och läskigt. Någonting som borde kunna vara fyllt av glädje blir läskigt och får mig att vilja kräkas.

Hur kan något så kravlöst helt plötsligt förvandlas till något så ångestfyllt?

Att vara glad, lycklig för att i nästa sekund känna sådan ångest och avsky för sig själv att man knappt kan stå upp.

Blir ett kort inlägg idag.

Han skulle egentligen inte ha alkohol hemma…

Här är en novell som jag skrev en gång i tiden, tycker att den passar ganska bra här på något sätt.

Han skulle egentligen inte ha alkohol hemma…

Han skulle egentligen inte ha alkohol hemma. Och normalt fanns det inte en droppe i huset, men en gåva är en gåva. Nu var den ändå snart slut, halva flaskan kvar. Om han avslutade flaskan ikväll så behövde han inte tänka på att den fanns där senare. Det är nog för det bästa.

Han slog upp ett glas. Det var en 10 år gammal japansk whiskey. En variant som går många förbi, men som han kände alltför väl. Han hade egentligen inga problem med alkohol, det var mer rädslan för att få det. Hitta något nytt som kunde hjälpa honom att fly verkligheten ett litet tag till. Han hade lärt sig att allt går att missbruka. Droger, jobbet, datorn, hjärnan är snabb på att hitta de saker som underlättar vardagen.

Han smakade på innehållet i glaset, den varma känslan spred sig i kroppen, det var en kraftig smak utan någon eftersmak som vissa kunde ha. Han tittade på innehållet i glaset och hällde raskt i sig det som var kvar i glaset.

Hur hamnar man här när man bara är 30 år?

Han hade mått dåligt så länge han kunde minnas. Ett djupt rotat flyktbeteende som hittills sett till att han missat det mesta av livet. Gjort honom till en åskådare. På pappret gick livet ganska bra. Hus, bil, jobb med bra inkomst, sambo, allt fanns där, men ändå så vaknade han varje morgon med kramp i käkarna och en klump i magen för att ännu än dag ligger framför honom. Varje moment i vardagen är en kamp. Sätta sig i bilen, starta datorn, gå på fika-paus, ta lunch, åka hemåt, handla mat för att inse att det snart är morgon igen.

Han slog upp nästa glas, luktade på det.

Det hade varit enklare när han var ung, då blev han fortfarande arg, även om det var att han blev arg på sig själv, så var det fortfarande en känsla, inte bra grått brus som händer medan han åldrades. Han mindes när han var 15 och allt och ingenting kändes extra jobbigt. Han hade gått ned till garaget, och i frustration lagt handen på bänken och sedan tagit en hammare och börjat slå. När han slutade var handen blå-svart och så svullen att huden sprack som en wienerkorv som kokats för länge.

Officiellt så hade han klämt handen, men det han kom ihåg från detta var lugnet som infann sig när smärtan tog all fokus. Efter det så har han konstans sökt efter känslan av lugn och den tillfredställelse det gav honom.

Det var inte så att han går runt och tänker på något speciellt, utan mer att hjärnan konstant genererar oros-känslor.

Under åren har han haft flera olika sätt att uppnå lugnet, några mer lyckade än andra. Några av de mindre lyckade har varit att skada sig själv, alkohol, jobb.

Känslan av att åter igen ha ljugit om att inte ha gjort något, som han känner att han måste göra har varje gång tagit oerhört på krafterna. Att hitta på en ursäkt hur man kunde hugga sig med en yxa i låret, varför det är en grop i väggen, eller att han inte jobbade vid datorn, han kollade ju bara på gulliga kattungar.

Hur fan kunde det bli såhär?

Han svepte det andra glaset också och hällde raskt upp ett nytt. 5-6 glas till, sedan skulle den vara tom och den skulle sluta håna honom.

Han var alltid avundsjuk på sina bekanta som pratade om vad dom skulle göra med engagemang i rösten. Det var inte så att han aldrig gjorde något, det var mer det att han var likgiltig inför det. Enskilda moment kunde såklart vara kul, men han kunde inte känna någon känsla innan han gjorde det.

Ett bra exempel är semestern, alla pratar om vart dom ska när, hur det ska bli och vad dom ska göra. Men dom pratar även om allt som måste göras innan, pengar som ska växlas, alla flyg som ska bytas och passas. En blandning av gott och ont. Han kände ingenting. Packade det han skulle ha med sig, åkte dit han skulle på utsatt tid, gjorde det man skulle göra och åkte hem. Och det frustrerande är att han skulle vilja uppleva det där som dom flesta andra gjorde, uppladdning inför resan, göra galenskap av saker som inte är galenskap på resan, och att få längta efter att berätta för alla hur resan har varit.

Berätta hur galna de hade varit som hade badat i poolen efter midnatt, eller dansat på en liten inhemsk krog fram till fyra på morgonen för att sedan se på soluppgången.

Han drack lite ur sitt glas, fyllde snabbt på det som han druckit ur. Nivån i flaskan måste ned.

Det var inte så att han hade accepterat att det var såhär livet var, det hade han absolut inte. Det hade varit undersökningar, kuratorer, yoga, alternativ medicin och vanlig medicin. Dock hade inget hjälpt, stämpeln med djup depression satt hårt i pannan och hjälpte bara den till med att hålla honom på plats.

”Depression är ett sjukdomstillstånd, inte en personlighet.”

Han hade hört det vid fler tillfällen än ett, och den enda slutsatsen han kan ta är att dom inte haft en depression. Depressionen äter upp sitt byte och spottar ut ett tomt skal. På något sätt är det en lättnad att ingen av hans föräldrar är kvar i livet. Att se sin son förvandlas till ett tomt väsen framför sina ögon måste göra ont i själen. Fast hade han varit deprimerad om föräldrarna hade levt idag? Hur stor roll spelade dom i processen? Egentligen trodde han inte att dom spelade så stor roll. Han saknade sina föräldrar, han var ledsen för att dom var borta, men det stannade där. Depressionen hade inget syfte, inget ursprung, inget mål.

Han satt stilla i sin stora öronlapps-fåtölj och bara andades en stund, in och ut, in och ut. Efter ett tag kom han på sig med att sitta och stirra ut i det mörka rummet. Han svepte raskt sitt glas och hällde upp ett nytt. 30 tusen för en fåtölj, det går inte att köpa lycka, ju mer pengar han tjänade, ju mer blev det tydligt. Ju mer pengarna gjorde det möjligt att göra det han ville, desto mer insåg han att han inte ville någonting.

Sedan var det den eviga frågan om barn. Han gillade barn, han trodde nog att han kunde bli en bra förälder, när han var bättre. Hur ska han ta hand om ett litet liv när han knappt klarar av att ta hand om sig själv. Det var en diskussion dom hade haft där hemma mer gånger än han kunde räkna. Det handlade inte om att han väntade på något magiskt sug att ”nu, nu ska jag bli pappa”, för det insåg

han att någon gång är det bara att kasta sig ut. Men för ett kommande liv så känns det inte rättvist att ha en frånvarande förälder som inte är delaktig eller ens närvarande, fastän han rent fysiskt är där. ”Det där kommer när du måste ta hand om någon annan”. Han var inte så säker, han hade sett det under hela sin uppväxt, en far som satt i köket och lade patients medan övriga familjen åkte på utflykt. Som satt kvar där när familjen kom hem 4-5 timmar senare.

Han kände sig arg, frustrerad, han vill slänga något, vråla, gråta. Han slängde glaset i väggen så att skärvorna yrde medans en tår rullade nedför hans kind. Det blev ett jack i gipset och väggen hade stänk av whiskey ända upp till taket, han kände sig med ens ångerfull, så onödigt gjort.

Många skulle nog säga att han tyckte synd om sig själv, han var dock av åsikten att det inte var så. Tycka synd om sig själv är oproduktivt, han var mer frustrerad över avsaknaden av framgång efter allt arbete han lagt ned. Det är nog få som förstår hur det blir när precis allt man ska göra kräver en extra ansträngning. Handla, laga mat, gå till jobbet, jobba, åka hem, gå och lägga sig för att inse att det börjar om igen nästa morgon. Jobbångesten satte in på lördag morgon, vilket gav honom ångest för att han redan då visste att han skulle bara sitta och se ytterligare en helg passera. Det blev självgående, ångesten drev ångesten. Ångest över att äta, ångest över att inte äta. Ilska på sig själv för att han har all ångest, ångest över att han blir arg på sig själv.

Skulle han hämta ett nytt glas, eller ska han dricka direkt ur flaskan? Han tog en munfull direkt ur flaskan. Varför skulle han ha ett glas? Kolla bara vad han hade gjort med det förra.

Han kan i ärlighetens namn inte komma ihåg om han alltid hade varit såhär. Bilden av en glad pojke som ville någonting, och gjorde saker kommer hela tiden upp i hans tankar. Men om det var önsketänkande eller sanning, det visste han inte. Men vet någon å andra sidan om de minnen man har är äkta, eller en i efterhand redigerad och förskönad version av hur det var. Som att åka upp och fjällvandra för att se fantastiska vidder, få frisk luft och se renar, medan känslan av att vara konstant trött, kall, blöt och myggbiten förträngs. Hade han någon gång egentligen varit glad? Han vill minnas att han varit det, förnims en känsla av hur det känns. Men var det sant eller något som han själv hade

konstruerat? Gjorde dessa ”minnen” egentligen något bra, eller gjorde det bara att han mådde ännu sämre på grund av upplevelsen av att han saknar något, missar något. Livet kanske bara är som det är, det kanske bara är dagar som följer varande tills dom slutar. Vad ska man egentligen förvänta sig av livet? Var det så att han egentligen hade höga förhoppningar om livet, vilket i sin tur ledde till att det mesta blev en besvikelse. Förväntade han sig en euforisk känsla varje gång han lagade mat och tog det som ett slag i magen varje gång känslan inte infann sig?

Han tittade surt på flaskan innan han satte den till munnen och drack. Det var knappt en fjärdedel kvar i flaskan nu, men han kände det i hela kroppen. Var det ytterligare någonting som han inte klarade av ordentligt.

Det var inte så att han var perfektionist. Men han vill göra så gott han kan. Dessvärre så lär man sig under processens gång, och det är sällan när man står vid resultatet som man inte har kommit på hur man skulle gjort egentligen. Han hade aldrig varit nöjd med någonting som han gjort. Oavsett om han hade vunnit idrotts-tävlingar, gjort något bra på jobbet eller ställt upp för andra när det behövdes, så räckte det aldrig. Han var en logisk människa, så han insåg att han gjort mycket som många andra inte kunde klarat. Men i hans ögon var han menlös, knappt värd luften han andades, därför var han tvungen att straffa sig själv. Det var små saker, som att förneka sig själv mat, tvinga sig själv att jobba mer och längre än vad som behövs eller se till att han inte sov. Ser inte omgivningen att han slarvar så får han vara sin egen domare.

Så många gånger han önskat att han kunde få sluta att existera, bara sluta vara, ingen död, inga ledsna. Han tog en klunk till. Börjar känna att det går långsammare i huvudet, tankarna blir lite otydligare, han andas ut och välkomnar den annalkande dimman. Den var så välbekant, och så befriande.

Han kämpade konstant, och fick alltid akta sig för saker som kändes bra, för plötsligt gjorde han dom om och om igen, och dom fyllde hans tankar. Oavsett om det handlade om att skada sig själv, känna

fyllan komma eller bara släppa allt och blir riktigt arg, så fick han passa sig så att det inte riskerade att bli en vana.

Fan! Det skulle inte vara såhär. Han känner hur ögonen fylls med tårar. Det skulle inte vara såhär.

Dagar när han vaknade och från första stund kände ångest, ångest över en dag till när han måste kämpa sig igenom varje steg han tar, ångest över att vakna och känna att han önskade att han inte hade vaknat.

Att han kan gå till sitt jobb och där vara artig och le varje dag, är för honom själv ett mysterium.

Han visste att han måste vara försiktig när han börjar känna såhär, komma ihåg att även om han hade svårt att se bra stunder, att han inte tillät sig själv att känna sig nöjd och glad, så fanns stunderna där, och om livet skulle ta slut så missar man alla chanser att få det bra.

När han hade slutat acceptera hur han mådde och levde, det var då det började bli jobbigt. Att gå runt i ett grått dis, likgiltig för omvärlden och sig själv är inte på något sätt jobbigt, det är när man kommer på att det inte ska vara  på det sättet som det blir jobbigt.

Det kröp i kroppen, han visste inte vart han skulle ta vägen. Han reste sig upp och började gå fram och tillbaka i allt raskare takt. Han spände alla musklerna i hela kroppen, det fanns något som bara måste komma ut, en frustration långt där inne som försökte ta sig ut. Han grät. Han slog sig själv på låren, allt vad han kunde, om och om igen. Han kände sig desperat, rädd och arg. Han slog knytnäven i väggen, det gjorde ont, det kändes lite bättre. Han slog om och om igen, han märkte att det började bli blodfläckar på väggen, men han kände inget längre, klumpen i magen och ångesten började lätta lite. Han satte sig på golvet med ryggen mot väggen, den trasiga handen i den hela. Även om han var ordentligt full nu så gjorde det fortfarande ont. Det var skönt. All fokus hade flyttats från hela kroppen till smärtan i handen. Han kände sig lugn. Nu skulle han kunna sova, handen får han som alla andra gånger ta hand om imorgon. Han lutade huvudet mot väggen, blundade. Han log när han kände hur lugnet började krypa sig på honom. I morgon börjar det om igen.

Still going strong

Nu är det en månad sedan jag havererade totalt. Återhämtningstiden den här gången har varit enastående, och jag kan inte nog tacka dom som stöttat mig, ni är 3 som hängt i där lite extra under denna tiden.

Idag är jag stark, känner mig som en mur som jag inte riktigt förstår hur någonting ska kunna riva, men jag är samtidigt ödmjuk inför de krafter som jag vet finns där och som längtar efter att dra undan fötterna på mig.

Jag fortsätter jobba, varje dag, jag tar fram mål, jag reflekterar i alla situationer, jag börjar få ambition, jag börjar känna vilja. Jag känner lite, lite att jag äntligen börjar bli lite mera människa, lite mera mig själv som jag tänker att jag är.